Vård på olika villkor

Dyrare medicin till rika

Enligt hälso- och sjukvårdslagen har vi alla rätt till vård på lika villkor. Men trots det finns det skillnader i vilka mediciner patienter med olika utbildning eller inkomst får och i hur vården tar hand om patienter med olika bakgrund. Det här mönstret går att se vid flera olika sjukdomar.

Pelle Andersson har bott i Ljungby i Småland i hela sitt liv, och från sitt vardagsrumsfönster pekar han ut sina barndomshem.

– Du ser det huset där de byter tak, där bodde jag när jag gick i skolan, och på nummer sex föddes jag, säger han.

Pelle Andersson är i dag 57 år och firar treårsjubileum som frisk. Det hela började i mars 2002 när han gått på sitt skift på företaget Strålfors.

– Vid kvart över sex började jag justera på min maskin, och blev väldigt yr i huvudet. Det kändes som om jag kom och gick på en annan plats på jorden, berättar Pelle Andersson.

Sedan vaknade han liggande på golvet och kände inte igen var han var. Han hade ont i huvudet och blödde kraftigt.

Ungefär ett år tidigare hade Pelle Andersson varit med om att han hade svårt att förstå. Det var när han skulle skriva ett brev till sin son.

– Jag förstod inte. Michael, vem är det? Påsk, vad är det? Det är frustrerande att inte kunna förstå sig själv, och så blev min epilepsi senare att jag inte kunde kommunicera, säger Pelle Andersson.

När han hade anfall talade han ett obegripligt språk, men upplevde att omgivningen svarade på hans språk.

– Jag har sett det på video och min läkare har förklarat. ”Schundejl, schundejl” upprepade jag i flera minuter som ett tungomålsprat.

2002 visste inte Pelle Andersson att det var epilepsi han hade, och det tog tid för honom att få komma till en neurolog och få hjälp. Sex år senare genomgick han en hjärnoperation och blev fri från sjukdomen.

När forskare undersökte i vilken utsträckning epilepsipatienter fick träffa en neurolog, visade det sig att chansen var störst för yngre, högutbildade storstadsbor. 66 procent av de högutbildade remitterades till neurolog, jämfört med 37 procent av dem med bara grundskoleutbildning. De som fick träffa neurolog hade också större chans att få behandling med de nyaste läkemedlen.

Peter Mattsson. – Det var nyhetens behag att ha upptäckt något som inte var beskrivet förut. Vi har lagar som säger att vi ska behandla alla lika, och utifrån det var det extra intressant, säger Peter Mattsson, överläkare på neurologiska kliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och en av forskarna bakom studien.

Du jobbar kliniskt och träffar patienter. Vad kan du se att det finns för bakomliggande orsaker till att det blir de här skillnaderna?

– När det gäller äldre patienter, så finns det ingen tradition i landet att neurologer behandlar äldre personer med epilepsi. Vad det gäller utbildning och inkomst är det väldigt svårt. En spekulation är att patienter med hög utbildning också har en större vana att argumentera och resonera och därför har möjlighet att snabbare ta sig fram i köer.

I Ljungby visar Pelle Andersson foton från Skånes universitetssjukhus i Lund, där han tillslut opererades för sin epilepsi.

– Så här såg det ut precis efter operationen, berättar han.

Men vägen genom vården var lång efter att Pelle Andersson fallit ihop och slagit i huvudet på jobbet den där dagen i mars 2002.

– Ingen förstod någonting vad det var för konstigt språk jag pratade eller varför jag var dålig. Sedan tyckte de att jag skulle prova lite lyckopiller, och jag fick träffa både psykolog och psykiater, säger Pelle Andersson.

Men ingenting hjälpte, och han blev bara sämre.

– Jag frågade om jag inte kunde få komma till Lund och svaret jag fick var: vad ska jag remittera dig för? Hur skulle jag då kunna argumentera för det när inte en doktor förstod att jag inte fick den hjälp som jag behövde?

Varför tror du att de var så motvilliga?

– Jag kanske inte diskuterade på ett språk som de förstod. Jag rättade in mig i ledet, för jag var trött och orkade inte.

Tror du att resultatet hade kunnat bli ett annat om du hade legat på och stridit mer?

– Det är jag övertygad om i efterhand. Jag hade fullt förtroende för dem som är utbildade läkare, för jag har själv ingen utbildning. Jag har alltid sett upp till och litat på den som har en utbildning.

Med flera anfall varje dag blev Pelle Andersson sjukskriven, omväxlande på hel- och deltid. Efter två år skickade läkaren på företagshälsan honom till slut för utredning hos neurolog på sjukhuset i Lund. Men utredningen, som gick ut på att registrera och undersöka Pelle Anderssons anfall, fick avbrytas, eftersom hans landsting inte accepterade att företagsläkaren skrivit en remiss. Pelle Andersson fick åka hem men hade i alla fall hunnit få sin epilepsidiagnos. Men på sjukhuset i Ljungby skickades han återigen till psykiatern.

– Det var till att börja om igen och berätta hur uppväxten hade varit, om jobbet och familjeförhållanden. Jag kände att det inte var där problemet låg, säger Pelle Andersson.

Efter ytterligare tre år med sjukskrivningar och utan att Pelle Andersson blev bättre av mediciner, fick han till slut åka till Lund igen. Den här gången fullföljdes utredningen, och neurologen konstaterade att epilepsin gick att operera. I september 2008 genomfördes operationen i Lund.

– Jag vaknade efter 36 timmars intensivvård och var frisk. Jag hade väldigt mycket huvudvärk, men jag hade inga anfall. Det har givit livet tillbaka, och jag har fått en fantastisk livserfarenhet, säger Pelle Andersson.

Det är inte bara inom epilepsin som det finns skillnader mellan hur låg- och högutbildade eller låg- och höginkomsttagare behandlas. På område efter område går det att se liknande mönster, visar olika studier.