Morgonskiftet presenterar stolt:Melodifestivalmysteriet, Del 1

Klockan var fem. Det var exakt tre timmar kvar tills den stora generalrepetitionen skulle ta sin början. Generalrepetitionen som hölls i ett fullsatt Globen inför publik som fått köpa sina biljetter bara en liten, liten aning billigare än de som skulle sitta där i morgon, när det var på riktigt. När det var final i Melodifestivalen, när det bidrag som skulle få försvara Sveriges heder och ära i den stora, internationella Eurovision Song Contest, skulle utses. Hela Globen vibrerade av nervositet. Christer Björkman darrade av förväntan när han repeterade sina repliker i en humoristisk dialog han och Kristian Luuk skulle leverera i pausen. Bert Karlsson torkade svetten ur pannan och fyllde på sin kaffekopp. Nog verkade segern klar för Arabella Svensson, det stjärnskott som tagit hela Sverige med storm för ett drygt två sen och som Bert sen tagit under sina vingars skugga. Flickan hade röst som Carola, bröst som Charlotte Perelli och utstrålning som Ola Salo, men Bert visste av erfarenhet att man inte skulle ta ut segern i förskott. Trots allt fanns ju Kickan Olsson, en uppstickare, debutant i schlagersammanhang som knockat allt motstånd i sin kvaltävling och som hade ett enormt publikstöd. Kanske för att hon var ensamstående med fem barn och drev sin egen frisörsalong. Svenska folket älskar askungesagor, tänkte Bert, och var lite orolig för att Kickans ärtiga trefärgade frisyr och Lena Ph-energi i slutändan skulle klå Arabellas ståtliga powerballad.

Den enda som var lugn i Globen den här kvällen var Tomas G:son. Han hade inga andra bekymmer än att han måste hinna köpa mera hårbalsam innan han skulle visa sig i teve i morgon kväll, i övrigt var han lugn som en filbunke. Han hade nämligen skrivit både Arabellas pampiga ballad och Kickans syntiga powerpop-piller och ytterligare fem av de totalt tio bidragen, så han kände sig lugn. Det skulle mycket till för att han inte skulle vinna.

Det fanns en person till som var lugn den här fredagseftermiddagen, strax före den stora generalrepetitionen. Det var Arabella Svensson. Hon var mycket, mycket lugn. Så lugn som det överhuvudtaget är möjligt att vara. Faktum var, att hon var död.

Hon låg på golvet i sin loge, på rygg. Det långa, blonda håret var uppsatt på det sätt som allra mest smickrande framhävde hennes små, marsipanskära öron och enastående käkben. Käkben som det skrivits spaltmeter om i kvällstidningarna, käkben till vilkas ära hängivna fans postat egenhändigt ihopknypplade sonetter på Arabellas hemsida, www.lovelycheekbones.se. Käkben som hon nu inte skulle ha någon som helst nytta av att framhäva med skimrade Dior-rouge i Melodifestivalsfinalen.

Det var Bert som hittade henne. Tack och lov hade han precis gjort solhälsningen och några andra yogarörelser han börjat utöva efter att han varit med i tv 3: s du är vad du äter härom året, så han var centrerad, samlad och hade alla sina chakran i perfekt balans ovanpå varandra. Annars hade han nog fått en hjärtattack. 

Fortsättning följer… 

Tävling

Kommissarie Kvist ska ha ett språkligt tics, någonting som han inte kan låta bli att säga hela tiden. Vad är det? Skicka in ditt bidrag till morgonskiftet.jkpg@sr.se senast fredagen den 8 februari.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".