Fredagen den 9 januari, Maria:

Det är inte så ofta jag känner mig storögd och smalbent och ljuv och rörande, och det gjorde jag inte i morse heller. Men trots det kände jag mig ganska mycket som Bambi när jag gick utanför huset. Isen låg nämligen i tjocka, buckliga strängar över asfalten, kant i kant så lång jag kunde se (vilket inte var särskilt långt eftersom jag går till jobbet innan kommunen tycker att det är lönt att tända gatubelysningen på min gata). Jag bor mitt i en brant backe och allra längst nere vid foten av den backen, på den vintertid kroniskt nerisade Bäckalyckan, ligger radiohuset. Jag tänkte: Vad gör jag om jag bryter lårbenshalsen? Tur att Johanna också kommer in tidigt så att hon kan ta över sändningen om jag blir liggande på gatan i väntan på ambulans och inte kan ta mig till studion.

Som tur var lyckades jag ta mig hit, men jag var framme nästan en halvtimme senare än planerat.

Nu är det jag som går och köper broddar till skorna, på det att jag alltid ska lyckas ta mig till jobbet, oavsett väglag. Så att det aldrig, aldrig ska behöva bli tyst i radion. I alla fall inte på mitt skift.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".