Året var 1956 och Maria Friedner var inte ens påtänkt. Men hej var det gick undan för Sixten Jernberg. Foto: Scanpix.

Tisdagen den 10 februari, Maria:

Det är snö! Och det är sportlov! Inte för att jag har nån glädje av det, jag får ju aldrig lov. Men det känns ändå på något sätt fint att det faktiskt är väder för vintersport under just den vecka som är avsatt för just det. Det är så att man blir sugen på att ge sig ut i skidspåret. Min mamma var hängiven skidåkare när jag var liten, och jag minns, i en sån där rosa- och guldskimrande bubbla som allting får när tillräckligt lång tid har passerat, hur vi brukade åka skidor så fort tillfälle gavs. Ska sanningen fram så var det väl inte alltid man snörde på sig pjäxorna frivilligt, men i mina minnen ligger snön gnistrande på träden, det var aldrig bakhalt, man trillade aldrig i nån backe och hade sönder chokladtermosen i ryggsäcken och aldrig någonsin grät man för att man trampat igenom skaren och inte kom någonstans och tårna var så kalla att det värkte. Nejdå. Fast vid närmare eftertanke kanske jag går direkt på chokladen och mackorna och struntar i själva skidturen. Då slipper man krångla med långkalsonger och täckbyxor och kan bara i lugn och ro betrakta snön från andra sidan köksfönstret. På tryggt avstånd.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista