Hotellvistelsen

Inskickad av Anne Britt Stampe, Tenhult:
Jag checkade in på hotellet tidigt en onsdag eftermiddag tillsammans med min tyska kollega Herr Dr Stein, som jag hämtat på stadens flygplats. Vi fick var sitt stort ljust rum precis bredvid varandra med en vacker utsikt över stadens största sjö.

Utanför fönstret sken solen och man kunde se guldglitter i vattnet, höra fåglar muntert kvittra och på håll hörde man även plinget av järnvägsbommarna som gick ner.
När jag hade installerat mig, ringde jag till Katarina. Jag ville säga att jag kommit fram ordentligt och samtidigt höra hur det var med henne.

Katarina och jag träffades för fem år sen på en fest hos gemensamma vänner. Vi hade placerats bredvid varandra och fann genast att vi hade mycket gemensamt. Konstigt att vi inte hade träffats tidigare! Nåja samtalen flöt på och det kändes som om vi hade känt varandra länge. Snart var vi oskiljaktiga och för två år sen gifte vi oss. Allt kändes så rätt och jag tyckte att jag var världens lyckligaste man, men på senaste tiden var det något som inte var som det brukade vara. Tyvärr visste jag inte vad det var; kunde inte sätta fingret på det. Kanske var det bara en känsla jag hade?

Katarina hade inte varit glad när hon fick höra att jag skulle åka iväg och stanna över natten. Hon kunde inte förklara varför hon inte ville att jag skulle åka, men det här mötet var mycket viktigt för mitt jobb (jag hade kämpat mycket med det) och jag kunde ju inte stanna hemma bara för att min fru av någon outgrundlig anledning inte ville att jag skulle resa.

När jag nu ringde hem till Katarina hade hon inte tid att prata. Hon var stressad och sen på väg till ett möte med en väninna. Hon fick mitt rumsnummer och vi sade ”puss” och ”hejdå”. Det kändes inte bra efteråt, men jag fick skaka av mig obehagskänslan och ge mig av till Dr Stein.

Dr Stein (fråga mig inte vad han är doktor i – det är ju många i Tyskland som är ”doktorer”) och jag hade ett givande samtal i baren innan vi gick till konferensrummet där övriga deltagare i mötet skulle träffas. Mötet gick bra och det kändes som om jag kunde dra en stor suck av lättnad när vi var klara. Arbetet jag lagt ner inför det här mötet hade givit resultat! Vilken lycka! Jag kände mig verkligen nöjd när jag gick till mitt rum för att göra mig i ordning inför kvällens middag. Det skulle vara så kul att ringa till Katarina och berätta den roliga nyheten, men vis av erfarenheten visste jag att hennes träffar med väninnan brukade vara många timmar – de hade verkligen kul tillsammans! Hon skulle få höra det tids nog.
Jag skakade av mig minnet av vårt korthuggna samtal tidigare på dagen och gick in i duschen.

Vi var tjugofem personer på middagen – både kvinnor och män. Alla var glada över det lyckade mötet och vi åt under mycket prat och skratt. God mat och dryck serverades. Efter maten var det dans. Jag hade verkligen roligt den här kvällen! Nöjd med dagens lyckade resultat gick jag och lade mig vid halv två på natten och somnade nästan direkt.

Jag hade ingen aning om vad som utspelats i receptionen under dagen och kvällen. Någon gång under eftermiddagen hade en kvinna ringt och frågat efter Fredrik Lundberg. Receptionisten kopplade samtalet till rum 210, men ingen svarade. När kvinnan åter fick kontakt med receptionisten, fick hon beskedet att nyckeln hängde på kroken och att Fredrik Lundberg inte fanns på rummet. Receptionisten skrev ett meddelande att han skulle ringa hem.

Kvinnan ringde igen vid flera tillfällen under kvällen och natten (senast klockan tre) och frågade om mannen på rum 210 hade kommit tillbaka än. Receptionisten tittade på kroken och kunde bara beklaga att nyckeln fortfarande hängde kvar…

På torsdagsmorgonen knackade jag på hos Dr Stein och vi gick tillsammans till frukostmatsalen. Det var en stor buffé; bara att välja och vraka. Vi åt med god aptit. De andra från gårdagen syntes inte till. De tog sig väl en sovmorgon.
Vi gick nu till receptionen för att checka ut. Dr Stein var den som först gjorde rätt för sig. Det blev min tur och jag lade upp min nyckel på disken. Receptionisten vände sig om mot krokarna och när hon åter såg på mig var hon alldeles blek. På min krok hängde redan en nyckel… Jag fick då mina meddelanden från Katarina. Receptionisten erbjöd sig att skriva en förklaring till min fru; ”jag gör vad som helst” sade hon, men jag sade att ”det ordnar sig” med en röst som jag försökte få att låta bra mycket lugnare än jag kände mig.
Hur skulle jag förklara detta och samtidigt få Katarina att tro på mig? Nåja vi hade ju alltid litat på varandra tidigare, så det var bara att hoppas på det bästa!

Det har nu gått nio månader sen händelsen på hotellet och för tre månader sen blev Katarina och jag världens lyckligaste föräldrar till det vackraste barn världen någonsin skådat! Jag hade inte haft någon tanke på att vi väntade barn innan den här hotellvistelsen. Träffen med väninnan var i själva verket ett besök hos en gynekolog, som bekräftade Katarinas misstankar…

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".