1 av 2
Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix.
2 av 2

Klockan åtta

Inskickad av Inger Johansson, Eksjö:
Jag satte mig upp i sängen. Vad var klockan? Tjugo över fem. Jag drog ett darrande andetag och lät kroppen sjunka tillbaka i sängen. Än var det gott om tid.
Men jag kunde inte slappna av. Vad var det för väder? Snöade det? Raskt steg jag upp ur sängen och rusade fram till balkongdörren. Ingen ny snö och temperaturen runt nollan. Betydde det att det kunde vara halt?
Det såg nästan ut som om gatljusen speglade sig i den hoppackade snön på gatan utanför. Äsch, i så fall hinner de väl sanda. Förresten var de större gatorna säkert redan saltade.
Jag gick och la mej igen men kunde inte släppa tanken på den blanka isen på gatan utanför.

Hur skulle det gå? Jag räknade på fingrarna: tjugo över sex, tjugo över sju, tjugo över åtta… Jag hade fått tid för uppkörning klockan åtta. Tjugo över nio skulle absolut allt vara över. Skulle jag då äntligen stå där med ett körkort i handen?
Jag hade aldrig känt något behov av körkort eller egen bil. Hemma hade vi inte haft bil och jag tyckte det fungerade bra med de allt mer utbyggda allmänna kommunikationsmedlen.
Så tyckte jag egentligen fortfarande.

Redan efter studietiden hade många kompisar skaffat egen bil. med åren hade det blivit allt vanligare och snart en självklarhet. Och där stod jag…  ”Du, då? Jasså, har du inte bil. Och inte körkort heller – varför inte?”
Frågorna blev besvärande. Jag fick för mig att de sneglade på mig och undrade vad det var för fel. Hon den skötsamma Åsa, kunde hon inte få lämplighetsintyg? Eller vad var det som låg bakom? ”Jag är inte intresserad”, brukade jag svara. Det var sant men samtidigt började tankarna på ett körkort mala i huvudet. Det var kanske inte något speciellt att ha körkort men det var definitivt anmärkningsvärt att inte ha det. Och det skulle innebära en stor frihet att kunna åka vart man ville när man ville. Den känslan lockade. Men mest drevs jag nog av mina prestationskrav. Jag ville inte bli betraktad som en mindre begåvad – eller som inte ens försökt.

En dag då självförtroendet var någorlunda i balans steg jag in på närmaste trafikskola på orten där jag för närvarande studerade. Jag förklarade att jag var 34 år, aldrig hållit i en bilratt och egentligen var ointresserad men var beredd att göra ett försök om jag kunde få den mest tålmodiga av lärare. Jodå, en ung tjusig kille tog sig an mig. Jag tyckte det fungerade och det var jag som bestämde takten. Efter ett halvår hade vi kommit fram till start i backe. - Att släppa upp kopplingen och möta med gaspedalen.
Väl hemma i min hemstad gjorde jag om samma manöver, alltså sökte upp en av bilskolorna och förklarade att jag ville ha en lärare med stort tålamod.

Nu hade jag kört bil ett tag så det innebar inte samma omtumlande upplevelse att på nytt sitta bakom ratten. Den nye bilskolläraren undrade vad jag sysslat med under de tidigare lektionerna. Efter ett par lektioner och mina noggranna förklaringar undrade han inte längre. Han vädjade till mig: ”Det räcker att du förklarar hur du tänker i de olika körsituationerna. Du behöver inte förklara hur andra trafikanter kan ha tänkt. Och framför allt stanna inte.”
Trots att jag är kvinna har jag svårt att göra två saker samtidigt. Därför ville jag gärna köra in till trottoarkanten och med läraren diskutera igenom de situationer som uppkom.

Om än långsamt gjorde jag framsteg och idag var Dagen.Idag klockan åtta skulle jag äntligen köra upp för körkort. Den teoretiska delen var klar. Den hade inte varit några som helst problem.Och körningen – jag hade ju hunnit med en massa körlektioner under årets alla årstider. Jag var också fullproppad med goda råd av läraren. Nu gällde det bara att kunna tillämpa dem. Inte prata och inte berätta om jag missade något. ”Det är ju inte säkert att inspektören har märkt det”, som min lärare sade.

Nej, jag hade inte ro att ligga kvar i sängen längre. Klockan var sex. Lika bra att stiga upp. Tog litet extra deoderant. Det dög ju inte att sitta i bilen, svettas och lukta illa. Usch! Hällde upp en tallrik fil men efter tre skedar slängde jag resten i vasken. Bläddrade utan att läsa igenom dagens tidning. Bokstäverna flöt ihop. Tänk, om det blev så när jag skulle köra! Jag gned mig i ögonen. Fixerade väggklockan. Snart halv sju.
Jag kunde inte gå förrän halv åtta. Vad skulle jag göra till dess? Jag började räkna upp nonsensuppgifter som namnen på mina gamla skolkamrater. För att det skulle ta längre tid räknade jag upp dem i bokstavsordning. Jag fortsatte med att räkna upp städer jag besökt och namn på olika fåglar.

Klockan rörde sig långsamt framåt. Fem i halv åtta halvsprang jag nedför trapporna och ut. Hoppsan, jag höll på att sätta mig pladask. Det var verkligen halt. Försiktigt lät jag foten glida utmed körfältet. Det gällde att ta det väldigt lugnt. Och jag som redan i vanliga fall fick tillsägelse för att jag körde för långsamt…
Strax före åtta gick jag in genom dörren till trafikskolan. Anmälde mig och förblev stående. Beredd att så snart bilen kom sätta mig bakom ratten. För att underlätta för mig placerade läraren bilen utanför dörren med motorn i gång och med rejält avstånd till framförvarande bil. Där satt jag och inväntade under några långa minuter, eller var det sekunder, inspektören.

Klockan på instrumentbrädan visade på fem minuter över åtta. Det hade börjat. Jag pressade samman läpparna och sköt fram hakan.
Så var han där. En lång, gänglig man sjönk ner bredvid mig. Jag lade märke till hans vita händer som höll hårt om någon slags kalender. Med neutral röst sa han: ”Kör mot Göteborg.” Jag nickade. Det stämde precis med vad min lärare sagt. Jag började köra och sa: ”Det är två filer.”
”I det läget är det ingen tvekan om vilken fil man väljer”, svarade han torrt.
”Nej, visst”, sa jag men kom litet ur balans. Det fortsatte och jag tog trots andra föresatser till mitt standardknep - försökte vara social och frågade hur han trivdes med sitt jobb. Han svarade enstavigt och ledde in kommunikationen på olika körmoment. När jag lyckats ta mig upp för en backe förslog han en brantare på parallellgatan.
 ”Vi ska se om du kan ta dig upp för den här backen.” Jag klarade det inte. Hjulen började snurra.
”Backa ner och försök igen”, var hans sammanbitna replik.
”Backa!” Jag visste hur dålig jag var på att backa! På något sätt fick jag ändå i backen och bilen rullade neråt. Men mitt i backen var en sväng. Att både svänga och backa var definitivt en sak för mycket. Bilen fortsatte rakt bakåt in i snövallen. Och stannade.
Jag startade, gasade och vred på ratten men jag satt ohjälpligt fast. Jag kastade en blick på mannen bredvid mig och hoppades att han skulle säga att det var över. Finito.
Han stirrade rakt fram och frågade: ”Och vad gör man i det här läget?” Febrilt bläddrade jag i minnet fram texten från teoriboken.
”Gungningsmetoden”.
Han nickade nästan omärkligt: ”Och det innebär?”
Ja, vad var gungningsmetoden? ”Inte prata utan handla”, min lärares ord ringde i öronen.
Försiktigt började jag röra mig fram och åter, upp och ner på förarsätet. Men kunde det här ha någon effekt? Jag tittade uppgivet på mannen bredvid mig vars bleka kinder nu färgats röda. Han drog efter andan och väste: ”Vi byter plats.”
Jag vet inte om det var spänningen som släppte eller bara lättnad. Jag började storskratta och sökte något slags gensvar: ”Det här är väl ändå ganska ovanligt?”
Inget svar. Istället ringde mobilen. Jo, de undrade på bilskolan vad som hänt eftersom vi varit borta så länge.
Den stora tröttheten kom över mig. Jag sa inte ett enda ord på vägen tillbaka till trafikskolan. Väl där förklarade inspektören att jag visserligen hade ett lugnt sätt att köra men saknade rutin så något körkort kunde det förstås inte bli tal om.
”Det måste du väl förstå”, som om han väntade att jag skulle protestera.
 ”Självklart fattar jag det.” Jag försökte mig på ett leende i min iver att vara till lags. Jag kunde inte exakt urskilja tiden på instrumentbrädan men tror klockan visade på tio minuter över nio.

 Vid godisbutiken köpte jag en påse med geléhallon och chokladöverdragna skumbananer. Med munnen full muttrade jag för mig själv : ”Vilken otrevlig typ!” Jag argumenterade och förklarade för mig själv men faktum kvarstod: inget körkort.
Klockan åtta kom tårarna.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".