Kid Kumlin med Albina. Foto: Privat

Rapport om saknad

Inskickad av Kid Kumlin, Eksjö:
Morgontidningen ligger på mitt runda bord i köket. Medan kaffet kallnar öppnar jag den och läser texten som jag skrev i går.

Rapport om saknad

Överhopad av tankar fann jag mig sittande utan rörelse
och utan att förstå.
Färgen hade långsamt glidit ner och paletten var tom.
Fjättrad av främmande bilder slet jag mig loss.
Innesluten i mig själv, i mina ekande rum fann jag inget som var Du,
mitt andra jag, det som jag sökte. Och jag grät.

Jag visste inte att jag hade sökt Dig i hela mitt liv,
att Du, just Du, var den jag älskade och jag kände Dig inte
Saknaden skulle vara min dryck länge och min målarateljé till stora delar ett mörkrum för bildens skull, där jag rörde mig bland penslar och torkade färger
De svarta ögonblicken blev kikare ut i rymden medan jag sökte ett
ljus att landa bilden i.

Ett tillfälligt rum för min ängslan fann jag,
tomt och svalt och utan gudar.

Världen är en gåta, tänker jag,
medan jag bläddrar i den nya tidens bildkalender,
den elektroniska, där resan runt jorden
inte tar mer än några sekunder.

Här ligger världen öppen,
här kan du vandra fram och tillbaka i tiden,
in och ut bland hemligheter,
medan den närgångna frågan om vilka vi är kvarstår.

En dag skall jag resa tillbaka.
Jag skall söka mig fram genom lager av tid,
och jag skall möta min Gud, och ställa min fråga.

Jag har haft så många fantasier om resan,
om vägen tillbaka till platsen där det började,
och till den dödliga frukt som fällde oss till marken.

Denna vidunderliga smärta som vi kallar saknad
ser ut att vara ett arv från våra fäder,
varifrån kommer den annars

Var det här som genbanken togs ur bruk för en tid,
och ersattes av den manipulerade människan,
hon som blev ett plagiat av sig själv
då när mörker och ljus bytte plats.
Eller fanns det redan en skada från ett uppror
långt innan världarna blev till.

Var det här som faderskapsmålet tog sin början.
Jag skall fråga änglarna med det ljungande svärdet,
när jag kommer fram, tänker jag.
Jag satte mig ner i mörkrummet igen
för att framkalla bilderna för min resa.
På en papperslapp, en remsa, dragen runt jorden, skulle jag resa.
Vilken hisnande tanke.
Som bildkonstnär vet jag, att alla bilder färdas så.
Jag ville veta historien bortom tiden, och jag visste, att frågan vilade
i sin orimlighet, men jag ville veta ändå. Jag kände mig som ett
tjurigt barn, som stampande med fötterna i hopp om att bli sedd
medan jag skrev ner min rapport om saknad.

Ur brända askan efter Job
ur vinden efter Elia
ropar vi till Dig
Från tomma vattenkällor
från öknens heta mark
Du sände oss att dö av törst

Vi rapporteras saknade som Du
och mänskohjärtat slocknar
av längtan efter drömmen
ett hem
långt bortom vintergatorett hem hos Dig

Ditt ansikte vi läste
i tidig gryningstimmadå markerna bevattnades av dagg
då världen var ett öppet hav av ljus
och inga sorger bars
till mänskohus

Vi rapporteras saknade
som Du,
Din skrift
Ditt ansikte,
Din spegelbild
och vinden lägger sig till ro
på öde stränder
Du sände oss att dö
i fjärran länder

Ur brända askan
formar Du på nytt
det kärl som gick förlorat
och än en gång
skall sekler höra
ur vindens sköna sång
att ingen
rapporteras saknad

Jag drack snabbt ur mitt morgonkaffe och skyndade ut till min ateljé. Min papegoja Jacko ropade "God bless You", efter mig och jag vände om för att ta honom med mig.

Den halvdruckna kaffekoppen stod kvar på det runda bordet i köket.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".