När teven kom till byn

Inskickad av Carin Rickarssson, Eksjö:
För nästan exakt femtio år sedan förändrades livet i den lilla by där jag växte upp. Våra grannar hade köpt teve och på lördagskvällen var vi bjudna dit för att titta på “10 000 kronors frågan“. Jag vandrade tillsammans med mina föräldrar den knappa kilometern till granngården.

Vinterkvällen var lite gråmulen. Vinden kändes bitande och det var fuktigt i luften. Skulle det bli snö? Knappast, trodde pappa. Det var alldeles för milt. Men det kanske blir regn till natten, tänkte jag.

När vi närmade oss huset kunde vi se att vi inte var de enda gästerna. Bilar stod parkerade, människor kom gående, någon ledde en cykel. Några steg just över tröskeln till den upplysta hallen. Snart var vi också inne i värmen. Det luktade lite fränt av fuktigt ylle. Jag tittade mig omkring. Alla såg förväntansfulla ut. Någon verkade försjunken i tankar, andra var närmast uppsluppna. Där var unga och gamla, barn och vuxna. Grannar och vänner och även släktingar till värdparet. Släktingarna kom lite mer långväga ifrån. De hade rest en mil eller mer för att vara med om detta evenemang. I rummet där teven var placerad stod stolar i rader. Vi, omkring tjugofem personer, bänkade oss. Några kom att sitta alldeles intill teven, som såg ut som en ganska stor fyrkantig trälåda. Andra satt lite längre ifrån. Oh, vad detta var spännande!
Det pirrade i magen på mig. Alla ögonpar riktades mot den lilla glasrutan. Bilden var svartvit men spred ett blåaktigt ljus. All annan belysning i rummet var släckt. Kanske för att man skulle se bättre? Eller för att man trodde att det skulle vara så? Lite som på bio. Snart var tiden inne. Någon hostade lite försiktigt. Två av barnen tittade på varandra och började fnissa. De fick stränga blickar av sina föräldrar. I övrigt var det alldeles, alldeles tyst.

Nu, äntligen var det dags! Programledaren blev synlig i teverutan. Han presenterade domaren och de båda värdinnorna. Och sedan den första tävlande, som också fick berätta lite om sig själv. Så började själva tävlingen och frågorna ställdes. Den tävlande klarade den första nivån och skulle gå vidare om en stund. In kom ytterligare två personer. De skulle tävla mot varandra i ett annat ämne. Bara en kunde så småningom bli stormästare. Jag kände medlidande och tyckte att båda kunde få vinna men så var det ju inte. Frågorna kom. De tävlande satt i sina burar men jag vet inte vilka som svettades mest. De eller vi. Ännu så länge hade de inte fått de allra svåraste frågorna. Ännu så länge befann de sig på de lägre nivåerna. Och klarade frågorna galant.

Timmen gick fort. Var det redan slut? Nu fick man gå i spänning ytterligare en vecka innan det var dags för en fortsättning. Men kvällen var inte slut ännu. Kaffebordet var dukat och vi fick ta för oss. Bullar och kakor försvann från faten medan pratet gick. De flesta samtalen handlade om kvällens upplevelser och spekulationer om hur det skulle gå nästa gång. När även påtåren var urdrucken började vi bryta upp.

Snart gick vi där, mamma, pappa och jag. På väg hem efter vårt första möte med teven. Vi var alla tagna av det vi hade upplevt. Inte bara jag, som befann mig i de spirande ungdomsåren utan också mina föräldrar som ändå hade levat mycket längre. Ingen av oss hade tidigare varit med om något liknande. Själv längtade jag redan efter nästa lördagskväll. Hur skulle det gå? Så duktiga de var! Tänk att kunna och veta så mycket! Jag började så smått fantisera om att vara en av de tävlande.

Veckan gick fort och det blev lördag. Vädret hade slagit om och blivit kallare. Den första snön hade lagt sig som ett tunt puder på granarna. Kvällen var mörk men stjärnorna lyste klart. En blek månskära syntes på himlavalvet. I ljuset blänkte några förrädiska isfläckar på vägbanan. Snart satt vi bänkade precis som förra lördagen. Och inte var det mindre spännande denna gång. En av bygdens egna döttrar skulle kämpa för att få stormästartiteln i ämnet “Selma Lagerlöf”. Hon klarade sig bra under kvällen och skulle komma tillbaka om en vecka.

Så förflöt lördagskvällarna under denna vinter. Och det kändes som om man hela tiden längtade till dessa tillfällen. Det kom nya tävlande. En och annan blev utslagen och vi sörjde med den som fick gå därifrån utan pengar. Den unga flickan från vår egen bygd hade tagit sig upp till högsta nivån. Nu gällde det! Någon stönade. Andra höll tummarna så knogarna vitnade. Även om vi inte direkt kände henne var hon ju ändå en av oss. Hon fick sina frågor och den ödesmättade musiken som gick ut i etern under betänketiden fick skinnet att knottra sig. Men vi hade inte behövt våndas. Hon klarade frågorna och tog stormästartiteln. Vi som var där gladdes med henne. Hon såg så lycklig ut där hon stod och tog emot sin check. Och hon fick också många presenter. Tänk att få 10 000 kronor! För mig kändes det som en hel förmögenhet.

Jag vet att hon strax efteråt började sin läkarutbildning i Lund så pengarna kom nog väl till pass. 10 000 kronor var mycket för en student på den tiden. Jag undrar om hon har behållit sitt intresse och sina stora kunskaper vad gäller Selma Lagerlöf. Hur som helst så minns hon nog tydligt kvällen när hon blev stormästare.

 Så gemytligt det var! Grannarna träffades. Samvaron stärkte banden. Man pratade och diskuterade. Det fanns tid att umgås. Men jag kan samtidigt känna medlidande med det stackars värdparet. Tänk att bjuda så många människor på kaffe varje lördag. Frun i huset måste ju stå och baka flera timmar varje vecka. Vi borde haft knytkalas, tänker jag nu.

Jag känner mig nostalgisk när jag drömmer mig tillbaka till den här vintern för femtio år sedan. Vilken teknisk revolution! Vilken teknikens under! Jag kan ännu uppleva den fantastiska känslan som fanns där denna första gång när jag blickade in i teverutan. Och såg människorna som rörde sig samtidigt som jag hörde vad de sa. Idag har vi storbildsteve, hemmabio, datorer och mobiltelefoner. Barn och ungdomar är “uppfödda” med detta. De sms:ar och mms:ar. Det är inget märkvärdigt med det. Jag undrar om det finns något som skulle kunna framkalla den känsla jag upplevde då för längesedan. Möjligen en tur till månen över veckoslutet. Men jag är inte säker. Om det var bättre förr. Det vet jag inte. Men den tekniska utvecklingen har kanske gått så snabbt att vi har mist förmågan att förundras. Och har vi gjort det, har vi förlorat något väsentligt.