1 av 4
Urfolkskranier från Australien. Foto: Fritz Schibli/Scanpix
2 av 4
Samiska kranier vid Lund universitet. Foto: Jörgen Heikki, SR Sámi radio.
3 av 4
Herman Lundborg, Rasbiologiska institutets chef 1921-1935.
4 av 4
Västra Ågatan 24(närmast till vänster i bild), Uppsala. Här låg tidigare det rasbiologiska institutet. Kvarteret Munken. 1870-talet. Foto:Upplandsmuseet
NY UTSTÄLLNING

Skallmätningar och gravplundringar upp till ytan

Samiska kvarlevor har i 100-tals år var eftertrakade objekt för forskare och muséer.
Nu ska dessa övergrepp lyftas fram i ljuset.
På onsdag öppnas två utställningar i Stockholm om skallmätningar och gravplundringar.

På onsdag öppnar utställningen (O)mänskligt på Forum för levande historia och Etnografiska muséet i Stockholm.

Etnografiska muséet ska visa hur vetenskapsmän helt hänsynslöst plundrat gravar världen över och tagit med sig mänskliga kvarlevor för analys till Sverige. På Forum för levande historia ska den svenska rasbiologin lyftas fram.

Samerna är en folkgrupp som drabbats hårt av både gravplundringar och rasbiologi.

I maj 1921 beslutade en enig riksdag i Sverige att inrätta Statens institut för rasbiologi efter hårda påtryckningar från en rad vetenskapsmän. I bräschen gick ärftlighetsforskaren Herman Lundborg, som också blev institutets förste föreståndare.

Lundborg hade i många år studerat en ovanlig ärftlig sjukdom på Listerlandet i Blekinge och han drog slutsatsen att sjukdomen hade lett till förfall - och samma sak väntade Sverige om människor med undermåliga anlag fick fortplanta sig.

Det mänskliga släktet skulle föras vidare av de bäst lämpade menade Lundborg och rasblandning var bland det mest skadliga för människosläktet.

Det behövdes därför rashygienisk forskning och ett av de områden Lundborg siktade in sig på var norra Sverige där det var vanligt med giftermål mellan samer, svenskar och finnar.

Lundborg reste i det samiska området i många år och bidrog till att omkring 1300 levande samer undersöktes och fotograferades, vuxna och barn, med och utan kläder.

Många upplevde förmodligen en stor förnedring att behöva posera naken inför dessa vetenskapsmän och få sina skalla mätta av speciella verktyg. Den sista expeditionen i norr gjordes 1935.

Det politiska intresset för institutets rasforskning minskade dock efter några år och Lundborg lämnde sin tjänst samma år som den sista Lapplandsresan 1935.

Herman Lundborg efterträddes av sin förre assistent Gunnar Dahlberg, som var en stark motståndare till rasforskning.

Trots hans motstånd mot rasteorierna sammanställde han Lundborgs så kallade Lappundersökningar i en bok som utkom 1941. Boken innehöll tabeller och uppgifter om 1331 namngivna samer, bland annat angavs personernas skallformer med en rad olika begrepp i boken, men några vetenskapliga slutsatser fanns inte i materialet.

I Sverige fick rasbiologin till följd att Sverige tvångssteriliserade 63 000 personer mellan 1935 och 1975. De allra flesta steriliseringar byggde inte på rastänkande och det finns inga belägg för att samer eller andra folkgrupper varit överrepresenterade. Däremot steriliserades omkring 500 personer som betecknades som tattare, en romsk grupp som i dag kallas för resandefolket.

I Tyskland fick rasbiolgin som bekant desto allvarligare följder.

Men hur föddes egenligen rasbiologin?

Under tidigt 1800-tal började forskare mer och mer intressera sig för kranier för att dra rasbiologiska slutsatser om den tidiga historien.

En av dessa var Sven Nilsson i Lund. Han hade hittat kranier i stenåldersgravar i södra Sverige som var klotformade och när han jämförde dem med samiska kranier så var likheterna slående. Liknande skallar hade hittats i Danmark, England och Frankrike och slutsatsen blev att samerna var Skandinaviens urfolk.

Men frågan var hur man skulle få fram en gemensam metod för att mäta kranier.

Lösningen hade anatomen Anders Retzius vid Karolinska institutet i Stockholm. Enligt Retzius skulle människorna delas in i antingen långskalliga eller kortskalliga och speciella verktyg togs fram för skallmätning.

Några mönster var svåra att hitta; alla svarta i Afrika var långskallar liksom de germanska folken, medan samer, finnar och slaver var kortskalliga.

Retzius började så småningom hävda att skallens form också bidrog till människans egenskaper. Enligt Retzius var inte kortskallarnas hjärnor fullt utvecklade och därför var långskallarna de mest fulländade.

Från slutet av 1860-talet började forskarna att hitta allt fler långskalliga kranier i stenåldersgravarna och därför övergavs teorin om att samerna var Skandinaviens urfolk. De svenska forskarna hävdade nu att germanerna var först och svenskarna var det mest rasrena germanska folket.

Detta skulle nu ledas i bevis genom att svenskarna skulle mätas och här såddes alltså fröet till Rasbiologiska institutet.

Tillbaka till Anders Retzius. Han ägnade många år åt att samla in samiska kranier - ofta genom direkta gravplundringar och till sin hjälp hade han bland annat kyrkoherden Lars Levi Laestadius i Karesuando.

Trots att Retzius samiska kraniesamling brann ner 1892, finns samiska mänskliga kvarlevor kvar på flera olika ställen i Sverige.



Den största samlingen finns på Östermalm i Stockholm.

Här finns kranier och skelett från närmare 50 personer som förmodas vara samer - tolv av dessa är de så kallade Rounala-kranierna som grävdes upp från Rounala kyrkogård norr om Karesuando 1915.

Dessa kranier har blivit symbolen för dragkampen mellan de olika intressena; enskilda samer, vetenskapen och sametinget.

21-åriga Ida Märak från Jokkmokk är en av de som upprört över att samiska kvarlevor förvaras på muséer.

- Ingen ger bort sina döda. Ingen ger bort sina barn, sin morfar, sin far eller mor. Skeletten är stulna från första början, sa 21-åriga Ida Märak från Jokkmokk i enn intervju i Sameradion förra året.

Ida har bildat en facebook-grupp på Internet med krav på att samiska kvarlevor ska återbegravas.

Men Ida har inte varit ensam om att engagera sig. Konstnären Ros-Marie Huuva från Kiruna har genomfört ett upprop med omkring 1000 personer som kräver att alla samiska kvarlevor ska återlämnas för återbegravning.

Svenska kyrkan har i en utredning också föreslagit att samiska kvarlevor ska återbegravas samtidigt som kyrkan ber om ursäkt för sin roll i gångna tiders gravplundringar.

Även Sametinget har krävt att kvarlevor som inte går att identifiera ska återbegravas.

Sametinget har framförallt riktat in sig på de tolv Rounala-kranierna som man anser representerar Sveriges rasbiologiska förflutna.

Men vetenskapen vill inte släppa ifrån sig Rounalakranierna.

Historiska muséet som äger kranierna anser att det vetenskapliga värdet är alltför högt för en återbegravning. Dessutom anser muséet att etniciteten på kranierna inte går att fastställa helt säkert.

- Det vore som att bränna riksarkivet, sa arkeologen Thomas Wallerström vid universitet i Trondheim.

Historiska muséet har dock i september beslutat att kranierna ska flyttas till fjäll- och samemuséet Ájtte i Jokkmokk.

Men Historiska muséet äger fortfarande kranierna - och de vill inte tillåta en återbegravning.

En linje som också Ájtte-muséets chef Kjell-Åke Aronsson är inne på.

Utställningen (O)mänskligt ska försöka belysa dessa frågor och visas alltså på Forum för levande historia och Etnografiska muséet i Stockholm till nästa vår, innan Riksutställningar ska ta utställningen ut i landet.

Jörgen Heikki, SR Sámi Radio
jorgen.heikki@srr.se

Källa: Lennart Lundmark - Allt som kan mätas är inte vetenskap. Populärhistorisk skrift från Forum för levande historia.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio och SVT är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.


Vuođđu min journalistihkas lea luohtehahttivuohta ja bealátkeahtesvuohta.Ruoŧa Rádio ja Ruoŧa TV leat sorjjasmeahttumat politihkalaš, oskkolaš, ruđalaš, almmolaš ja priváhta sierraberoštumiid ektui.


Läs mer om hur vi bedriver vårt arbete:
Loga eanet mo mii doaimmahat bargguideamet:

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista