Gordon Hookeys muralmålning Murriland på Documenta14, i bakgrunden syns verk av Máret Anne Sara.
1 av 4
Gordon Hookeys muralmålning Murriland på Documenta14, i bakgrunden syns verk av Máret Anne Sara. Foto: Anna Sunna/Sameradion & SVT Sápmi
Candice Hopkiins, en av curatorerna på Documenta 14
2 av 4
Candice Hopkiins, en av curatorerna på Documenta 14 Foto: Anna Sunna/Sameradion & SVT Sápmi
Katya Garcia-Antón, direktör på norska Office for Contemporary Art (OCA)
3 av 4
Katya Garcia-Antón, direktör på norska Office for Contemporary Art (OCA) Foto: Anna Sunna/Sameradion & SVT Sápmi
Joar Nango mitt i den egna installationen och konstprojektet European Everything på Documenta14 i Kassel.
4 av 4
Joar Nango mitt i den egna installationen och konstprojektet European Everything på Documenta14 i Kassel. Foto: Anna Sunna/Sameradion & SVT Sápmi

Varför är den samiska konsten så synlig nu?

Candice Hopkins: Urfolkskonstnärer går i täten när det gäller att ställa tuffa frågor
7:11 min

Documenta, världens största konstutställning går mot sitt slut. För flera av de samiska konstnärerna har utställningen öppnat nya och fler dörrar. Vi har frågat folk inom konstvärlden varför de tror intresset för urfolks konst nu är större än någonsin.

Joar Nangos European Everything, som besökaren stiger in i, är ett av verken av de flera samiska konstnärerna som visats på Documenta14 sedan början av sommaren. Jätteutställningen som återkommer vart fjärde år sägs ha haft besöksrekord med över miljonen besökare. Nango säger att Documenta varit fruktbar för honom. Många tusen personer har sett hans verk och han har fått flera inbjudningar och förfrågningar.

I konstvärlden får urfolkskonst just nu större uppmärksamhet än tidigare. Förutom Documenta syntes det också på Venedig biennalen. Joar Nango tror att det fokus som de får delvis går att koppla till var vi idag befinner oss i världshistorien och att folk söker svar i en urfolksdiskurs.

- På många plan börjar vi se hur det felslagna kapitalistiska världsprojektet börjar smulas ner. Då kanske man letar efter andra värderingar i förhållande till ekonomi och resurser. Jag tänker att man genom en urfolksdiskurs kan hitta något som inte har försvunnit, en slags anda, ett sätt att tänka på som sträcker sig tusentals år tillbaka. Vad är mer inspirerande än det? Det är då det liksom börjar koka runt folk som jobbar med sådana problemställningar, säger Joar Nango.

Candice Hopkins, en av kuratorerna på Documenta14 är inne på samma spår. Vi behöver lära oss av varandra nu när världen genomgår en ekologisk kris, säger hon.

- Det är ingen stereotyp syn att urfolken alltid beskyddat marken, verkligheten ser ut så. Jag tror också att många urfolkskonstnärer går i täten när det gäller att ställa tuffa frågor om exploatering av naturresurser.

Även om det kanske kan verka vara en plötslig urfolkskonst-boom är det här inget nytt. Konstnärerna har funnits där, kanske är det världen som först nu fått syn på dem. Förutom att frågor om resursanvändning och dekolonisering intresserar tror Candice Hopkins att uppmärksamheten också beror på att många gått konstutbildningar.

- Det var flera urfolkskonstnärer som började ta konstutbildningar 1960-talet, fast det är också många som lärt sig den traditionella vägen, från de äldre. Beau Dick från Kanada, vars masker är utställda på Documenta14, är ett exempel på det.

Ett finger med i spelet när det gäller att lyfta den samiska konsten internationellt har Office for Contemporary Art (OCA) i Norge. Det är en stiftelse bildad av kultur- och utrikesdepartementen med syftet att främja internationella konstsamarbeten. De har bland annat ordnat seminarier och olika projekt med den samiska konsten i fokus. Katya Garcia-Antón som är direktör på OCA tror att vi behöver se tillbaka på urfolksrörelsen strävanden på sextio- och sjuttiotalen för att förstå varför urfolkskonsten idag tar plats på världsarenorna.

- Självklart hände det också i Sápmi, med konstförbundet som bildades, de samiska parlamenten och andra institutioner.

Ett annat svar, tror hon, är att världen går igenom flera kriser, tidigare var kriser något som kom och gick men numera känns det som om det är ett permanent tillstånd, oavsett vad det handlar om.

- Jag har en stark känsla av att urfolks filosofi ger så många svar – hur vi ska leva tillsammans, hur ska vi leva mer hållbart i framtiden. Det kan vara en anledning till världens intresse, hur kan urfolkens filosofi vägleda oss in i framtiden?

Fast det finns fortfarande mycket kvar att göra, och det blir uppenbart speciellt i jämförelse med länder som Australien och Kanada, säger Katya Garcia-Antón.

- First Nations kuratorer i Kanada har fasta positioner på museer med stora samlingar urfolkskonst, och det handlar inte bara om ett museum, det är ett tiotal. Jag kan inte prata för Sverige och Finland men jag har observerat att den nordiska regionen har mycket att ta igen på den nivån.

Varför tror du att det är så?

- Jag kan bara spekulera, men efter Alta-aktionen och inrättandet av Sametinget infann sig kanske en känsla att nu är vi klara med det kapitlet, det finns inget mer att göra. Fast i verkligheten var det bara början, en start på en process som fortfarande väntar på att utvecklas.

Hon menar att ett samhälle bara kan vara starkt när det erkänner sitt förflutna.  

- I Norden är det väldigt viktigt att inte säga att det där har passerat, vi hör löst det, eftersom det inte är så, friktionerna och de djupa problemen är fortfarande närvarande.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio och SVT är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.


Vuođđu min journalistihkas lea luohtehahttivuohta ja bealátkeahtesvuohta.Ruoŧa Rádio ja Ruoŧa TV leat sorjjasmeahttumat politihkalaš, oskkolaš, ruđalaš, almmolaš ja priváhta sierraberoštumiid ektui.


Läs mer om hur vi bedriver vårt arbete:
Loga eanet mo mii doaimmahat bargguideamet:

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".