1 av 3
Malin Lindell förlorade två barn under två olika graviditeter. Idag är hon engagerad i Spädbarnsfonden. Foto: Håkan Montelius/SR
2 av 3
Björn Törnwall. Foto: Håkan Montelius/SR
3 av 3
Jutta Kjaerbeck. Foto: Håkan Montelius/SR

När det ofattbara händer...

Onsdag 18 november 2009
För alla föräldrar måste den värsta mardrömmen vara när ens eget barn dör. Ingen vill väl att man som förälder ska behöva ta avsked av sitt barn, men trots det händer det att barn dör.
Så hur går man vidare när det ofattbara händer? Hur hanterar man sorgen? Kan man överhuvudtaget gå vidare med livet? Idag höll Spädbarnsfonden ett seminarium i Pingstkyrkan i Jönköping på just temat "När ett barn dör".

För 10 år sen förlorade Björn Törnwall sin 8-årige son Filip. Han var ute och lekte i en trädkoja när stegen plötsligt välte och Filip föll till marken. Han landade på en trubbig pinne som trasade sönder halspulsåder, vilket gjorde att han förblödde

- Man tappar fotfästet i livet. Allt man har med sig från tidigare i livet kommer upp, och alla frågor om livsuppfattning och liknande ställs på sin spets. Allting som man trodde var värt något innan, till exempel jobbet, förlorar plötsligt all betydelse. Och sen ska man fortsätta ett liv efter det, berättar Björn.

Lär sig leva med sorgen
Men han säger också att man lär sig leva med sorgen och får ett annat förhållningssätt till livet. Men den där taggen av sorg sitter fortfarande kvar i hjärtat.

-Nu är det ju en liten diamant i bröstet - förut var det en stor, stor sten. Det var jobbigt att dagligen andas och att leva över huvud taget. Idag bejakar jag livet på ett annat sätt, även om jag så klart saknar Filip, säger Björn.   

När Filip dog förändrades livet för alltid för Björn, hans hustru Kerstin och deras andre son Alexander. Och tiden efter olyckan var tuff för hela familjen, men trots det gick livet vidare och dom lyckades bearbeta sorgen efter Filip. Och de har särskilt en person att tacka för det stöd dom fick - sjuksköteskan Jutta Kjaerbeck.

Jutta är idag pensionär, men i 20 år har hon jobbat med att hjälpa föräldrar som mist sitt barn. Hon har själv förlorat två barn och hon säger att det viktigaste är att det bara finns någon där som lyssnar och som tar sig tid.

- Det gäller att bry sig om sina medmänniskor. Man kan försöka att tänka sig in i hur man själv vill bli bemött i en sådan situation. Gör något av det! säger hon.

Men det viktigaste menar Jutta Kjaerbeck är att familjen får tid att bearbeta sorgen.

- Låt dem få den tid de behöver att landa i det här hemska som har hänt. Och det viktigaste är att familjen får ta ett avsked i lugn och ro direkt på akuten när barnet fortfarande är varmt och mjukt - nästa gång är barnet kallt och stelt och det blir ett helt nytt möte, berättar hon.  

Svagt stöd från samhället
Innan Jutta gick i pension var hon den enda i Sverige som jobbade med det här - idag finns det ingen. Och både hon och Björn tycker att stödet man som anhörig får från samhället är svagt och det är svårt att få förståelse hos till exempel försäkringskassan när man går igenom en svår sorg. Björn jämför med det stöd som samhället sätter in när en stor katastrof inträffar, som till exempel Estonia eller tsunamin.

- I den lilla katastrofen, alltså vår familjs stora katastrof, finns ingen hjälp att få. Och det tycker jag är ett svek; vi vet ju genom forskning hur svårt det är att förlora ett barn, säger Björn.

Flera ideella föreningar
Björn pekar på statistiken över skilsmässor och självmord efter en sådan här omvälvande händelse och tycker att samhället borde kunna göra bättre. Men det finns också en rad ideella föreningar för dom som förlorat sitt barn. En av dem är Spädbarnsfonden som håller i dagens föreläsning och som finns till för föräldrar som mist ett barn under graviditeten eller första levnadsåret.

- Det dör ungefär 700 barn om året, om man räknar de som dör intrauterimt (i livmodern) och under första levnadsåret, så ungefär 700 familjer drabbas, säger Nina Kopp som sitter i Spädbarnsfondens styrelse.

Förutom att stötta föräldrar i deras sorg så jobbar Spädbarnsfonden också med att utbilda sjukvårdspersonal i hur man bemöter en sörjande förälder.

- Det är svårt när små barn dör och det är jobbigt för folk att behöva ta emot familjer som drabbats av ett sånt trauma. Så vi jobbar hårt med att utbilda folk inom vård, omsorg och skolor för att de ska få bättre verktyg att jobba med, säger hon.

Bristande samarbete
Malin Lindell från Huskvarna är distriktssamordnare för spädbarnsfonden i Jönköpings län. Hon förlorade ett barn efter halva graviditeten, och sen ytterligare ett barn, Eddie, bara några veckor innan han skulle födas. Hon tycker att vården borde bli bättre på att samarbeta med de ideella organisationer som finns, för idag tycker hon att det brister i samarbetet och många föräldrar aldrig får reda på att det finns hjälp att få.

- Är det någon som behöver stöd, då finns jag! Men det kräver ju att den drabbade får veta att Spädbarnsfonden finns och får hjälp med att hitta, säger Malin Lindell. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".