Libretto: Julius Caesar

Översättning: Göran Gademan

Leve, leve! Vår hjälte här vi ser!

En lyckligare dag man aldrig fann.

Varje strand mot honom ler,
i ett slag våra sorger försvann.

Må Egyptens land överräcka
sina palmer till segraren!

Curius!
Jag kom, jag såg, jag segrade.

Redan besegrad, bad Pompejus förgäves 
Egyptens kung om förstärkning.

Du kom i rätt tid för att förekomma
de planerna.

- Men vem kommer?
- Det är Cornelia.

Himmel! Vår fiende Pompejus gemål?
För henne offrade jag en gång min frihet.

Herre, Rom är redan ert.
Med er har gudarna delat makten.

De vill att Jupiter härskar över himlen,
Caesar över jorden.

Vad begär du av Caesar,
o höga Cornelia?

- Vapenvila!
- Lämna er lans i templet, vila er arm.

Dygden hos de stora är att förlåta.
Pompejus får komma, och omfamna Caesar.

Må Mars vrede förbli släckt,
segraren är besegrad.

Ptolemaios erbjuder er sitt palats som bostad,
mäktige hjälte.

Och han skänker er allt som
kan ge er en storslagen tron.

Allt som Ptolemaios erbjuder,
behagar Caesar.

Så att Italien lär sig avguda er,
och som ett tecken på vänskap och trohet …

se här Pompejus stolta huvud
för era fötter.

- Vad ser jag?
- O Gud!

Jag olyckliga!
Min make, min älskade!

- Vilket högmod!
- Ptolemaios, grymme förrädare! Jag svimmar, jag dör …

- Curius, hjälp Cornelia!
- Vad ser jag? Min sköna är livlös?

- (Är det Cornelia? Så vacker!)
- Fader! Min mor, åh Gud!

Skänk en vacker urna åt hans ädla aska!
Bevara hans nobla huvudskål.

- Oh gudar!
- Och du, ge dig iväg!

Säg din herre att kungars handlingar,
goda eller dåliga, alltid står som exempel.

Den är inte kung, utan skurk,
som är så obarmhärtig.

- Caesar, stilla vreden ...
- Gå!

Jag kommer till palatset
före solnedgången.

Kom mig ej när! Jag ska vittna om hur grym du är,
med dessa onda dåd.

Den som handlar strängt, är inte kung som stängt
från hjärtat all sin nåd.

Kom mig ej när! Jag ska vittna om hur grym du är,
med dessa onda dåd.

Mor!


Älskade son!

Vad ska vi göra bland kejsarens trupper,
du utan make, jag utan far?

Jag är berövad all tröst, om jag med dig hade dött
men från eländet ser jag ingen väg ut.

Smärtan tynger mitt bröst, på lidandet redan trött
och mitt arma liv nekas ett slut.

Jag är berövad all tröst, om jag med dig hade dött
men från eländet ser jag ingen väg ut.

Förgäves är klagoropen,
det är tid att jag hämnas min far.

Hämnden vaknar i min tröga själ
som ej vilar, då den kränkts av en tyrann.

Vakna i mitt hjärta, ni furier av en kränkt själ,
ge denne tyrann en bitter hämnd.

Skuggan av min faders svärta önskar mitt väl:
”hos dig hårdhet jag fann, du är utnämnd!”

Så vakna i mitt hjärta, ni furier av en kränkt själ,
ge denne tyrann en bitter hämnd.

Cleopatra ska regera,
med folket beundrande kring tronen.

Araber och syrier
må smycka mitt huvud med härskarkransen.

Mina trogna! De av er som
vågar ta mig till tronen, svär evig trohet!

- Härskarinna, ödesdigra nyheter!
- Vad har hänt?

- Ptolemaios har huggit huvudet ...
- Av vem?

- Den store Pompejus.
- Himmel! Vad säger du?

För att försäkra sig om tronen
skickade han som gåva till Caesar …

- Vad?
- … det livlösa huvudet.

Iväg, mina trogna!
Och du, stanna här.

Jag ska till Caesars tält,
och du, Nirena, ska eskortera mig.

- Vad ska Ptolemaios säga?
- Var inte rädd.

Jag ska tvinga Caesar med min blick,
bättre än han gjorde med Pompejus huvud.

Förgäves åtrår han tronen.
Han är brodern, men jag är drottning!

Gör du anspråk på att regera,
du stolta högfärdiga kvinna?

Jag strider om det som är mitt. Kronan är
avsedd för mitt huvud, jag begär den med all rätt.

Försvinn, din toka! Återvänd till vad kvinnan
är skapt för: nål och tråd!

Och du, veklige älskare, återvänd till
dina kärleksaffärer istället för att regera!

Förtvivla ej, vem vet? Om du av makten det ej får,
så kan du ändå finna lycka.

Beundra en skönhet, så kanske dit du når
att kärlek dig kan smycka.

Förtvivla ej, vem vet? Om du av makten det ej får,
så kan du ändå finna lycka.

- Min herre!
- Hur uppskattade Caesar det avhuggna huvudet?

- Han föraktade dådet.
- Vad hör jag?

- Han tyckte du var oerfaren och alltför dristig.
- Det vågar en usel romare?

Hör mitt råd! Caesar kommer, låt honom
falla för din hämnd precis som Pompejus.

- Vem utför dådet?
- Jag lovar att ge dig den stolte död.

- Om du ger mig Pompejus änka till hustru.
- Är hon så vacker?


Hennes lockar och sköna ansikte eggar mig.

Min vän, ditt råd är min ledstjärna.
Gå, fundera och återkom.

Dö, Caesar, dö!
Ditt stolta huvud får stödja min fot.

Rom, förtryckt av honom, blir fritt.

Och min tron blir säkrare av hans död,
snarare än av vapnen.

Falske - jag finner ej din like,
du vill beröva mig mitt rike, och störa min frid.

Må du livet mista,
innan du dig vågar drista att söka strid.

Falske - jag finner ej din like,
du vill beröva mig mitt rike, och störa min frid.

Den store Pompejus ande
svävar osynligt runt hans aska.

Dina segrar är blott en skugga nu,
så ock din storhet, och en skugga är du.

Så ändas till sist den mänskliga äran.

I går ditt mod i krig du givit,
i dag till aska i en urna du blivit.

Så är ödet för alla och envar.
Ursprunget är av jord, men en sten är allt som blir kvar.

Eländiga liv, så bräcklig är din lag!
En suck skapar dig, men du förgörs av ett andetag.

Här är en ädel jungfru
som önskar böja knä inför Caesar.

- Låt henne komma.
- Jag är en av Cleopatras hovdamer.

Lydia heter jag,
och är född i Egypten av ädel börd.

Men Ptolemaios, den grymme tronrövaren,
tog ifrån mig mina rikedomar. 

(Så mycken skönhet i ett enda ansikte!)
Är Ptolemaios så tyrannisk?

(Om Cornelia avvisar mig, vänder jag mig 
genast till Lydia, åt ett så vackert anlete.)

Inför er, inför Rom, ber jag,
olycklig och gråtande, om rättvisa.

(O Gud! Så hänförande!) Olyckliga jungfru, snart ska
jag till domstolen för att där behandla ert öde.

Allt får en kvinna till lön, om hon är skön,
om hon kastar blickar med stil.

Varje kast till hjärtat räcker, om hon är läcker
som kastar sin pil.

Allt får en kvinna till lön, om hon är skön,
om hon kastar blickar med stil.

Caesar, det givmilda ödet har
gett dig en mängd riken.

Ptolemaios, inför sådan vänlighet
kan jag inte säga vem som strålar mest -

solen på himlen,
eller Ptolemaios på jorden.

Men vet, att varje illdåd
fördunklar det största ljus.

(- Även i din kungliga närvaro förolämpar han dig?)
(- Förmätne romare!)

(- Han har förstått mig.)
- Dessa män för dig in i de kungliga gemaken.

(- Skurk, du går rätt i armarna på döden.)
(- Han spelar, jag anar svek i hans ansikte.)

Att gå tyst och stilla, när sitt byte han lägger ner,
den sluge jägaren sig lär.

Den som gör illa, vill inte att man ser
hur svekfull han är.

Att gå tyst och stilla, när sitt byte han lägger ner,
den sluge jägaren sig lär.

- Herre, Cornelia är här med sin son Sextus.
(- Oh, vilken skönhet!)

Otacksamme! Pompejus krönte din fader till kung.
Inför hela Rom högg du huvudet av honom?


Skurk, jag utmanar dig till strid.

Jag ska visa dig och hela detta rike
att du inte är Ptolemaios, utan en ovärdig.

- Vakter! Arrestera dessa fräcka romare.
- Höge herre, förlåt deras blinda raseri. 

Just nu räcker det att ha
den galne unge mannen som fånge i palatset.

Hon som så djärvt hånade mig, får till straff
att sköta blommorna i seraljens trädgård.

Jag sparar åt dig
din själs härskarinna.

- Vilken lycka!
(- Han bedrar sig!)

Cornelia, mitt hjärta har fångats av dina ögon.

Om du ser gynnsamt på min kärlek och tar mig
till make, blir du fri tillsammans med din son.

- Barbar! En romarinna gift med en usel egyptier?
- Han din gemål? Hellre döden …

Hör på! Enligt kunglig lag ska denne
övermodige yngling föras som fånge till palatset.


Jag följer mitt älskade barn, min käre son.

Du stannar! Tro inte att du får nåd
förrän du gett mig din kärlek.

Du som satt detta hjärta i brand,
var ej ond och tvär!

Löna min kärlek med din hand,
det är allt som jag begär.

Du som satt detta hjärta i brand,
var ej ond och tvär!

- Mor!  - Mitt liv!
- Farväl.

Vart för ni mitt älskade barn, ni omänskliga?

Skurkar, släpp så att jag kan
ge honom en sista kyss. Vilken smärta!

Jag föddes blott till tårar, kommer alltid att gråta
över lyckan som en gång var.

Då ödet än oss sårar, kan det ej få låta
hoppet finnas kvar.

Jag föddes blott till tårar, kommer alltid att gråta
över lyckan som en gång var.

Vad ser jag? Har någonsin gudarna stigit
ner till jorden i en sådan strålglans av ljus?

Ni ögon, låt mig er dyrka, ni kärlekens pilar.
Er glänsande styrka ska hjärtat ömhet lära.

Hela mitt inre ber, på er så troget det vilar,  
strävar efter er, ni som är mig så kära.

Ej ens i himlen finns en melodi
så vacker som denna sång.

Ni ögon, låt mig er dyrka, ni kärlekens pilar.
Er glänsande styrka ska hjärtat ömhet lära.

Gråt, mina sorgsna ögon,
för er har hoppet flytt.

Min sköna, så mycket hat
mot den som ber om kärlek?

- En förrädare är inte värd kärlek.
- Så hård? Men om en kung tillbad dig?

- Som en furie skulle jag riva ut hans hjärta.
- Hur kan detta ansikte inte hysa barmhärtighet?

- Att i detta bröst ...
- Hejda era sinnessjuka lustar!

Tänk på att jag är Cornelia,
och en romarinna.

Allt detta motstånd mot en kung?
Svekfulla kvinna!

Jag ska bruka våld, om inga böner hjälper,
och slita ifrån dig det som du mig nekar.

Alla hårda ord du sagt
blott hat i mig nu väcker.

Då för mig du har förakt,
mitt gift kanske avskräcker?

Alla hårda ord du sagt
blott hat i mig nu väcker.

Han borde vara här snart,
Caesar, min själs älskade.

Han vet att Lydia,
som avgudar honom, väntar.

För att få veta om jag träffat hans hjärta,
låtsas jag sova.

Maskerad av sömnen
tar jag med mig kärleken, som är blind.

Gudar, vad ser jag? Min kära sover här? 
Åh söta Lydia som jag avgudar!

Om bara några gnistor från all den eld
som brinner i bröstet, trängde in i ditt hjärta!

Då kan du hoppas på
att bli min maka och gemål.

- Caesar, du är förrådd.
- Förrådd?  - Vad hör jag?

Medan jag väntade på dig i dina rum,
hörde jag folk och ljudet av svärd.

En röst ropade: Caesar ska dö!
Jag skyndade till dig för att varna.

Så i Egypten regerar sveket? Min sköna, bli kvar.
Dessa stränder tycks olycksbådande för oss.

- Stanna, gå inte, annars dödar du mig!
- Låt mig gå, Lydia!

Vad, Lydia? Jag försvarar dig i striden, 
går ända ner till samma avgrunder som Cleopatra.

(- Gud, vad har jag sagt?)  
- Cleopatra? Var är hon?

Caesar, vänd dina ögon som jag älskar,
se på mig och ingen annan:

- Jag är Cleopatra, inte längre Lydia förklädd.
- Du är Cleopatra?

Snart bryts de sammansvurnas fräcka mod ner
vid åsynen av min kungliga person.


Sätt tillbaka svärdet i skidan, min herre!

- Jag är som förstenad av dessa märkliga händelser.
- Jag står handfallen.

Vad hörde jag? Lydia är Cleopatra?
Och jag förolämpade henne? O Gud!

Fly, Caesar, fly! De sammansvurna från dina rum
kommer springande hit.

Vad? Kunde inte ens Cleopatra stoppa
detta svekfulla mod?

Den kungliga purpurn 
är inte sköld nog mot förräderiet.

Låt dem komma, jag har mod.
Caesar har aldrig vetat vad rädsla är.

O Gud, du sliter sönder mitt hjärta.
Rädda dig, min älskade! Caesar, fly!

Bland glänsande vapens dån, ska jag tappert kämpa
och få hämnd i stridens larm.

Vem kraften än kommer från, den kan aldrig dämpa
denna stridande arm.

Bland glänsande vapens dån, ska jag tappert kämpa
och få hämnd i stridens larm.

Dö, Caesar, dö!

Vad hör jag? O Gud!
Då dör Cleopatra också.


Mitt fega hjärta, vad säger du? Tig!

För att hämnas i striden måste jag ha
behag som Venus och mod som Mars.

Till dess, ni gudar som härskar i himlen,
försvara min älskade!

Han är min själs enda tröst och hopp.

Om ej nåd för mig du känner,
himmel, ge mig dödens hamn.

Lös mig från de kval som bränner,
annars låt mig sluta i din famn.

Om ej nåd för mig du känner,
himmel, ge mig dödens hamn.

Mitt hjärtas vackra gudinnor,
i er speglas himlens sfär.

Himlen är ej skönare än dessa kvinnor
och vad deras ögons stjärnglans bär.

Detta är fredens plats,
där jag lägger ner vapnet.

I kärlek är detta grymma instrument
blott ett gagnlöst ornament.

(- Gudar! Vad blir av mig?)
- Cornelia här? Ta denna vita linneduk som ett tecken.

Den får enligt min sed den som jag utväljer
till den kungliga sängen, för nattliga nöjen.

(Nu är tiden inne! Samma svärd som dräpte
min far, ska genomborra skurken.)

- Min herre, ta det!  - Vad händer?
- Åh, grymma öde!

Beväpna dig, nu är inte tid för kärleksnöjen.
Lämna Venus och ägna dig åt Mars!

- Lyckan är inte med mig … 
- Då jag försökte döda Caesar, kastade han sig över oss.

Men vi var många fler och segrade till sist.
Han flydde med Curius.

Från en balkong kastade han sig ner i hamnen.
Jag såg Curius sjunka, och då var Caesar redan död.

(- Caesar död?)
(- O gudar!)

Sedan skyndade Cleopatra till det romerska lägret.
Till trumpeternas ljud ville hon hämnas Caesar.

Hon och hennes följe sprang 
för att attackera ditt läger.


Jag fruktar inte en svag kvinnas vrede.


För dig återstår att ge mig henne som belöning.

Oförskämt! Du kräver en skönhet utan like
som belöning för förräderi?

- Herre ...
- Tig och gå! Jag är kung, och vet nog att belöna dig.


Är detta tacken för mina tjänster?

(Den som inte är trogen,
förtjänar inte trohet.)

Dra er tillbaka! Inom kort är jag åter,
tyngd av lagrar.

Så är allt hopp ute om hämnd!

Maktlösa svärd, för att inte lida mer
ber jag dig om döden.

Sluta! Vad gör du? Om det grymma ödet
låter hugget fela, är din förtvivlan förgäves.

- När Caesar är död, vad kan vi hoppas på?
- Fatta mod!

Nirena har redan banat vägen. Gå till lägret,
där återser du tyrannen.


Där kan du visa honom att du vågar möta döden!

Jag ska följa tyrannen i hemlighet,
vart han än för mig.

Han ska falla i sitt blod! Faderns mördare
ska sonas av sonens hand.

Luften som han omges med, är tät av ondskefulla dåd,
han förtjänar inte ens att andas.

Hans grymhet gör mig vred, det enda som ger mig nåd
är då dagen för hans död får randas.

Luften som han omges med, är tät av ondskefulla dåd,
han förtjänar inte ens att andas.

Så lönas min långa tjänst, min trohet?
Barbariske kung!

Du kommer snart ångra att du kränkt mig.
Vi går, modiga kämpar!

Vi ger Cleopatra våra banér och vårt hjärteblod,
och må dröjsmålet uppvägas av stort mod.

Må svärdet honom blända, sätt tyrannens liv till ända,
han ska bespottas som en slav.

Den bör inte smälek få, som kämpade för honom så,
sitt mod och liv åt riket gav.

Må svärdet honom blända, sätt tyrannens liv till ända,
han ska bespottas som en slav.

- Du är besegrad! Du föll för min kungliga blixt.
- Det är inte Ptolemaios som segrat över mig.

Mig förrådde det blinda ödet som skyddar tyranner,
utan heder, utan trohet, utan lagar.

Så självsäker mot segraren, istället för att
visa vördnad? Fängsla henne!

Vettlöse skurk!
Gudarna kommer att straffa dig.

Hon som jag föraktar och avskyr såsom bror,
ska föras till palatset.

Där ska hon, som straff för sin fräckhet,
böja knä inför min tron.

Din stolthet slår jag ner!
Min makt med hån du ser, men får krossad gå i kvav.

Likt Ikaros sig ej kunde nöja, 
du över stjärnor dig ville höja, men vingarna klipper jag av.

Din stolthet slår jag ner!
Min makt med hån du ser, men får krossad gå i kvav.

På en enda dag förlorar jag all min prakt och storhet?
O grymma öde!

Caesar, min älskade, är kanske död.
Cornelia och Sextus är avväpnade och kan inte hjälpa.

O Gud!
Det finns inget hopp kvar om mitt liv.

Jag ska begråta min lott, det grymma öde som jag fått,
så länge blodet i mig flyter.

Men när jag tagits av daga, ses jag tyrannen jaga,
som ett spöke åt honom ryter.

Jag ska begråta min lott, det grymma öde som jag fått,
så länge blodet i mig flyter.

Undan den farliga vågen
fördes jag till stranden av mitt lyckosamma öde.

Den himmelska ödesgudinnan
har ännu inte skurit av min livstråd.


Men vart ska jag gå? Vem ger mig råd?

Var är mina trupper,
som så ofta banade väg för mina segrar?

Ensam, i denna övergivna trakt
hur kan han irra, som har all världens makt?


Vindar …

Vindar, av nåd ni strör en bris i mitt bröst,
för att skänka mig tröst i all tung smärta.

Säg mig …

Säg mig vad hon gör, säg mig var hon är,  
hon som hålls evigt kär i detta hjärta?


Säg mig, säg mig!

Men överallt ser jag utspridda vapen och döda.

På dessa stränder
känns det som en dyster föraning om slutet.

Vindar, av nåd ni strör en bris i mitt bröst,
för att skänka mig tröst i all tung smärta.

Förgäves söker jag Ptolemaios för att hämnas,
varför hålls han gömd för mig?

- Ödet har besegrat mig!
- Vems trötta stämma?

- Ni har vunnit, stjärnor!
- Två krigare?

Jag vill försöka finna ut vilka de är,
utan att synas.

- Det är Achillas, sårad mitt i bröstet.
(- Achillas döende?)

- Min vän!
- Du okända, som så vänligt säger mitt namn!

Om ödet någonsin beviljar dig att berätta 
för Cornelia, Roms sol …

Säg henne att denne Achillas,  
som rådde till den store Pompejus död …

(- Din skurk!)
(- Usling!)

… som för att få henne till hustru,
gav order om en sammansvärjning mot Caesar.

Enbart av önskan att en gång få hämnas på kung
Ptolemaios, gav han denna natt sitt liv på slagfältet.

Ta detta sigill. I grottan här intill finns
hundra beväpnade krigare.

Inför detta tecken lyder de och med dem
kan du via en underjordisk väg nå palatset.

Slit genast Cornelia ur tyrannens armar,
så kan jag dö hämnad.

- Den brottslige gav upp andan.
- Kasta förrädarens ovärdiga lik i vattnet.

- Släpp sigillet. Vad ser jag?
- Herre!  - Du, Sextus?

Caesar, du lever?
Hur undkom du oskadd?

Ur vågorna simmade jag upp på stranden.
Oroa dig inte, jag tar mig till palatset.

Med sigillet öppnar jag porten.
Du och Nirena följer mig.

Antingen ska jag rädda Cornelia och Cleopatra
från deras grymma öden, eller dö.

Rättvisan har redan satt pilen i bågen,
redo att hämnas och straffa utan nåd.

Ju senare pilen träffar, desto grymmare straff
åt skurken lämnas för hans vidriga dåd.

Rättvisan har redan satt pilen i bågen,
redo att hämnas och straffa utan nåd.

Ni som tjänat mig troget en tid,
era tårar är förgäves. Ni hör inte längre till mig.

Min barbariske bror, som berövade mig kronan,
tar ifrån mig såväl er som mitt liv.

Men vad är det för ljud av vapen?

Ja, man skiljer mig från er,
och snart ni Cleopatra lämna jorden ser.

- Jag bröt igenom porten för att rädda dig, min kära!
- Är du Caesar eller hans ande?

Gå genast, ni eländiga tjänare
till en obarmhärtig tyrann!


Caesar vill det, lyd genast!

Nu känner jag igen dig, älskade, på ditt mod!
Någon ande är du inte, min älskade Caesar.

Kära, att få omfamna dig!
Försynen har ändrat vårt öde.

- Hur blev du räddad?
- Senare har jag tid att berätta hur jag överlevde.

Du är fri, skynda till hamnen och samla 
de skingrade styrkorna! Vi ses åter där.

Mars kallar mig till den avgörande striden
på denna mark.

Jag har mod att erövra inte bara Egypten,
utan hela världen!

När efter stormen en båt räddas in i sin hamn,
har allt till sist gått väl.

Så när hjärtat, plågad av gråt, finner tröst utan namn,
vänds det till salighet i ens själ.

När efter stormen en båt räddas in i sin hamn,
har allt till sist gått väl.

Cornelia, det är dags att du
skänker medlidande till en längtande kung.

Du hoppas förgäves.
Hur kan jag glömma min döde make?

Egyptens härskare erbjuder dig en annan.
Kära, jag trycker dig till mitt bröst …

Du ovärdige, bort!
Tänk på att jag är romarinna.

Jag har inget mer att frukta.
Caesar är död, och Cleopatra förnedrad.

- Nu lyssnar jag bara till min egen vilja.
- Om du inte fruktar någon, frukta denna dolk!


Av mig ensam förväntas att hämnas min döde make!

- Vänta, mor! Tyrannen är min!
- Gudar, jag är förrådd!

Som straff ska du också få veta, ditt svekfulla monster,
att gudarna räddade Caesar obesegrad.

Han räddade Cleopatra ur hennes orättfärdiga kedjor.
Han kommer hit, men jag hann före.

- Detta svärd kräver det blod, som tillkommer mig.
- Ditt galna raseri får du strax ångra.

Nu känner jag igen den store Pompejus son!

Där ligger tyrannen död.
Fader, fast du besegrades har du vunnit!

Ett hopp kan nu tändas, min make har fått frid
och förbi är all min strid. Ja, andas kan jag åter.

Alla plågor kan så vändas till glädje och fröjd.
All klagan är undanröjd, och himlen mig hoppas låter.

Ett hopp kan nu tändas, min make har fått frid
och förbi är all min strid. Ja, andas kan jag åter.

- Min käre!
- Min ljuva!

Tänk att jag dig fick vinna, något skönare står ej att finna
än dina anletsdrag.

En sådan lycka som mot oss ler,
tänk att den vände åter!

I bröstet finns inga sorger mer,
av glädje vi oss njuta låter.

En ljuv förnöjsamhet jag nu känna kan,
om du trohet mot mig svär.

I ett slag alla våra sorger försvann,
det enda jag vet är att du är mig kär.

En ljuv förnöjsamhet jag nu känna kan,
om du trohet mot mig svär.

En sådan lycka som mot oss ler,
tänk att den vände åter!

I bröstet finns inga sorger mer,
av glädje vi oss njuta låter.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".