MASKERADBALEN - översättning

Svensk text – Erik Lindegren
Bearbetning för textmaskin – Sören Knutsson

Akt 1, scen 1

Goda drömmar må natten dig unna,

lycka bringar dig dagen som gryr.

Solens strålar ditt lov vill förkunna,

så ditt folk som med mildhet du styr.

Ädla skuggor och vördade fäder,

Sveriges adel dig kallar tyrann.

Hat och hämnd åt varandra sig gläder,

Ursvensk frihet förtrampas ej kan.

- Solens strålar . . .

- Hat och hämnd . . .

- . . . ditt folk som med mildhet du styr.

- . . . frihet förtrampas ej kan.

Hans Majestät!

Mina herrar! . . . Mitt garde! . . . Och även ni var hälsade!

Kom närmre! Vår riksdag är nu över, och rikets framtid är åter trygg.

Oppositionen är resonabel och försonlig.

Solen har brutit fram, må den gjuta värme i svenska hjärtan.

Minna om vår plikt att torka nödens tårar!

Listan på de gäster vi vill se på maskeraden.

Så låt oss se vilka gracer vi kan finna!

Fler än tre!

Amelia . . . som nattens dröm!

Glömskans hämnd!

Förskjuten oro vänder om och sårar uti flykten.

”Du som av skönhet och behagen en ren och himmelsk urbild ger!

Jag såg dig och från denna dagen, jag endast dig i världen ser.

Jag ville ärans höjder hinna och du ur min åsyn svann!

Jag ville lyckan vinna - hos dig, ack blott hos dig den fanns!”

En hjälte i Thalias rike, han tror sig vara Caesars like.

I Nordens kalla rike är han Augustus like.

I morgon smeks mitt öra av hennes stämmas ljuva klang!

Lämna mig . .   Förresten, bed dem vänta.

Vägen är fri för er.

Vad är det som har hänt?

- Amelia . . .

- Konung!

Himmel! Hennes man!

Ni verkar betryckt fastän Europa, i er ser både Mars och Apollo.

Smicker kostar inget. Äran desto mer.

Melankolin - vem vet dess orsak?

- Jag tror att . . .

- Nej, vänta . . .

- Jag tror jag vet dess orsak.

- Å Gud! Du vet?

Förr var ditt hem en säker plats. Det är det inte längre.

Förräderiet lurar inom Slottets murar. Man står dig efter livet.

Åh, var det inget annat? Vad vet du mer?

- Gå inte på maskeraden . . .

- Varför inte? Förstör inte nöjet.

De sammansvurnas namn . . .

Aldrig! Skulle jag fläcka mig med blod? Det gör jag aldrig!

Folkets kärlek skall beskydda mig. Jag litar på mitt öde.

Du har tjusat folkets hjärtan,                             du har gett glans åt Kronan.

Kring dig brusar storm och bifall, du har blivit landets frälsning.

Ditt namn strålar av mildhet, segrar och lagar förgyller det.

Mildhet är dock här en fara, och allt dröjsmål blir oförlåtligt.

Ingen kärlek kan försvara dig mot det lurande försåtet.

Eftervärlden kan ej skänka oss din like, blott ett återskall!

Om du föll för adelns ränker blir det även landets fall.

Det blir även landets fall.

- Herr Domaren.

- Får komma.

Konung.

Vad ser jag . .

En spåkvinna skall dömas!

Rent av till landsflykt?

Har hon spått Er?

Hon heter Ulrica, och hon är en häxa. En häxa, mycket eftersökt, inte bara av polisen.

Allt hon spår det slår in. Det vet ju alla.

Trolldom och svartkonst, slödder och skumrask håller till i hennes hus.

Hon har väl förtjänt sin landsflykt. Vi ber om nådigt bifall.

Vad tycker du?

Min dom: Frikänd!

Vänder blicken stelt mot skyn, ser så ditt öde.

Talar i en inre syn som med den döde.

Bröllop och bårar, sällhet och tårar, allt som ska hända sker som hon sagt.

Det sägs hon står med Lucifer i pakt.

Ack ja, trots Kyrkans änglavakt i pakt med

Lucifer, med Belsebub, med Djävulen!

Hon står i pakt med Lucifer, som sagt.

Nu har du dig nog allt försagt!

Var på din vakt!

Om man skall gå till sjöss och Neptunus vågor svallar,

skall man sitt liv också åt Mars anbefalla.

Hon kan svara dig om lyckan väntar.

Men om hon spår fara, ta dig i akt!

Det sägs hon står med Lucifer i pakt.

Ack ja, trots Kyrkans änglavakt i pakt med

Lucifer, med Belsebub, med Djävulen!

Hon står i pakt med Lucifer, som sagt!

Hon bör landsförvisas.

- Nej, benåda henne!

- Landsförvisning!

Nåväl, be dem komma! Jag har en liten plan.

Låt oss nu ses i dag hos Ulrica Arfvidsson.

Naturligtvis förklädda. Jag väntar er.

- Ni går med?

- Hon skall tyda vårt öde.

- I spader mycket möjligt.

- Spader vore löjligt . . .

Tänk om hon spår oss döden, det vore en surpris!

Och du, min vän, se till att jag får en lämplig dräkt.

Vem vet om inte denna dag blir skadlig för vår Hjärterknekt.

Sörj ej gryende dagen förut, njut den flyende varje minut.

Det oss lyster att spåkvinnan gästa och med svartkonst få framtiden röjd.

Att den ökända boningen gästa är att ödet och mördaren fresta,

Men jag vet det är fåfängt att varna, att han finner i faran en fröjd . . .

Vad Sibyllan lär säga är märkligt, det mig lyster att pröva hur verkligt.

Jag vill veta om kärlekens pilar snart mig träffar från framtidens höjd.

- Sörj ej dag förrän sol har gått ner.

- Lätt att säga mitt på dagen klockan tolv.

Alltså jag väntar er, mina herrar. Vi träffas då, inkognito, klockan tre!

Ja, där på Malmen skall vi nu besöka Mamsell Arfvidsson.

Vid hennes trefot träffas vi på slaget klockan tre.

- Nåväl, vi alla träffas då, inkognito . . .

- Detta infall det kom ju högst lägligt . . .

- Att fresta ödet och mördaren . . .

- Länge har ödet varit bedrägligt . . .

- Men jag vet det är lönlöst att varna . . .

- Länge nog har vi smitt våra planer . . .

Länge nog har Tyrannmordet dröjt!

Sörj ej gryende dagen förut, njut den flyende varje minut!

Det oss lyster att spåkvinnan gästa, att få skåda vårt timglas, o fröjd!

Klockan tre . . .

Till Mamsell Arfvidsson beger vi oss!

Vi träffas hos henne på slaget klockan tre.

Akt 1 scen 2

Tysta . . . Se hur hon faller i dvala. Stunden nalkas . . . Andarna talar.

Heliga, höga siarkraft, du dunkla underbara . . .

Ödets fördolda lagar kan jag nu uppenbara.

Jag hörde ugglans hemska låt, den ljöd som barnagråt.

Tre gånger har salamandern väst sin eld ur svalget.

Dödas stön hörde jag tre gånger rossla hest.

Tre gånger tre hörde jag klagoljud ur gravens djup.

Är jag den förste?

Nån här som gör intrång?

Se hur det skymmer, hur spöklikt det mörknar.

Så kom! Så kom! Han närmar sig, och spänner klorna i mig.

Svept i eld ler han mot mig, hans famntag bränner mig saligt!

Vår framtids dolda öden bär han som en fackla.

Han sprider sitt ljus från döden där mörkret är klarhet.

Inget, nej inget kan döljas mer, inget kan undgå min blick.

Från honom jag siarkraften fick!

Inget alls kan undgå min blick.

Inget kan undgå . . . kan undgå min blick!

Så spå oss vår framtid!

Var tysta!

Undan ur vägen, och rör nu på spelet!

Min kung har jag tjänat fast lönen har felat.

För honom jag utkämpat mången batalj.

Jag har vågat mitt liv för kungen och landet.

Tre gånger har jag sårats, men någon belöning har jag inte fått.

Vad vill du?

Få veta om jag alltid ska tjäna gratis.

Den karln är värd bättre!

- Ge mig handen!

- Läs den då!

Din lycka är gjord. Snart får du både befordran och pengar.

- Du skämtar!

- Jag spått dig.

Då må det slå in! Den spådomen vore väl värd en dusör!

”Till Båtsman Christian som tack från Gustaf.”

Vad ser jag? Drömmer jag? Både pengar och befordran!

Hon leve, Sibyllan, vars spådom besannats,                             nu har hon väl kommit förtalet på skam!

Det knackar!

Det är ju . . . Amelias betjänt, fast utan livré.

En högt uppsatt dam vill tala med er. Hon önskar få träffa er genast, men privat!

(Amelia!)

- Nåväl, jag tar emot henne ensam.

- (Med mig.)

Lämna mig, ni får vänta därute. Jag måste vila och rådfråga Anden.

Gå ut, lämna mig nu, jag spår er sedan.

Så kom då, vi vet ju att sen spår hon oss!

Vad vill ni här hos mig?

Ni vet visst allt. Då vet ni vad kärlek är?

- (Hon älskar!)

- Vad kan jag göra?

Hjälp mig! . . . Ryck upp den ört som blomstrar skönast i mitt hjärta . . .

. . .men som är härskare inte bara i Floras rike.

(O, kära . . . Jag delar din balsam.)

Det finns ett medel. Jag känner till en hemlig rot. Dess dekokt ger glömska och botar hjärtesår.

Men ska den verka, måste ni rycka upp den själv,

 . . .när midnattstimmen slår. Och spöklik är platsen.

- Var då?

- Ni tror ni vågar?

Ja, jag kan ej annat.

Lyssna då noga!

Utanför Södra Tullen där flockas svarta fåglar. Där ser ni galgen stå i månens bleka strålar.

Där brottslingen mött döden och korpen och alrunan göder.

Ja, ni ska finna läkebot där brottslingen gjort bot.

O Gud! Vid galgen!

Ni blir förskräckt vid blotta tanken, ser jag.

(Stackars kära!)

- Är ni så rädd?

- Förfärligt!

- Men hedern kräver? . . .

- Är det den enda vägen så måste jag gå den.

- I natt?

- Ja.

(Ej ensam. Vi träffas klockan tolv.)

Mitt skepp slår tusen vågor mot brott med marelds lågor

Att lindra sådan plåga krävs att livet våga

O Gud, släck denna kärlekseld som vill förgöra mig.

Offra och du skall vinna åter hjärtats ro.

(Du själva fasan gläder, sår avgrundsdjup med ljus.)

Våga drick av glömskans dryck. Det läker hjärtats sår.

Du vänder skräck till glädje, ger ljus åt avgrunden.

- Hjälp mig, o Gud . . .

- Offra och vinn . . .

- . . .att släcka hjärtats eld.

- . . .åter ditt hjärtas ro.

Bomber, raketer, pukor, trumpeter! Här kommer flera som vill bli spådda!

Skynda er, gå nu!

- Vid midnatt . . .

- (Du går inte ensam dit . . .)

Höga orakel! Visa din konst! Börja spektaklet! Visa din konst!

- Var är vår kung?

- Vi är inkognito. Jag mest av alla.

Säg nu sibyllan, hon som kan trolla, spå mig min framtids väl eller ve. Ja, profetera!

Säg, när jag vågat mitt liv på havet, i storm under himlen, i Polstjärnans sken,

och skeppet har dansat med skummet om bogen, säg har då min käresta varit mig trogen?

Bland vågor som hus, i blixt, dunder och fasa när seglet slits bort, elementen de rasar,

då sväller mitt hjärta, bränner min håg!

Så säg mig Sibylla vad ödet bestämmer.

Ej stormar, ej skeppsbrott, ej döden mig skrämmer!

Hej och hå, och hej och hå!

Mitt liv vill jag leva på brusande våg!

Ej stormar, ej döden kan honom skrämma.

Han älskar sitt liv på brusande våg.

 

När lekande vågor på havet sig krusa, och plötsligt en stormvind hörs vina och brusa,

då är det som hör jag de älskade sånger jag sjungit därhemma, väl tusende gånger.

Till hemmet och henne går leende minnet, och dock står det ständigt som ristat i sinnet :

Likt människans öde är böljornas svall.

Och därför, Sibylla, kan du mig ej skrämma.

Ett ordstäv jag tydde ur stormilens stämma:

Hej och hå, och hej och hå!

Bäst är vara färdig för medgång som fall!

Bäst är vara färdig för medgång som fall!

Du förmätne som trotsar ditt öde vet att andarna kräver din vördnad!

Den som skymfar dem snart skall få märka:                             ve blir slutet på gyckel och lek.

Stunden kommer då skrattet dör undan, hämndens vålnad dig hemsöker blek!

Nå, till saken!

- Vem vågar nu börja?

- Jag!

- Låt mig få den äran!

- Som ni önskar.

Denna hand har med rätta i svåra stormar anförtrotts rodret.

- Träff på första skottet!

- Du tiger!

Olycksfödde . . .Gå, jag ber dig, fråga inte mer.

- Nå, låt höra!

- Nej . . . lämna mig.

Låt oss höra, sjung ut! Jag befaller!

Där står: snart skall du dö.

Nå, än sedan, det skall vi ju alla.

Ja men du . . . du blir mördad!

O gudar!

Ofattbart!

Så står skrivet i din hand.

Ett litet skämt, en lustighet, om ej är kvinnan galen!

Se ej så flata ut för det, det skämmer karnevalen.

En fantasi som ej ett barn ens i sin dröm kan tro . . .

Ni två har inte skrattat. Det tycks som ni har fattat,

att det ej är att skratta åt, vad ni i hjärtat bär.

Insinuant, ja på min ära! Som ville hon oss rent förfära.

Hon lossar ödets bindel, hon svindlar men ger svindel.

Må Satan ta sin horkvinna som så kan genomskåda oss.

Det hemska brott hon förutspått det isar i mitt blod!

Ett litet skämt, en lustighet . . .

- Men ni har inte skrattat än . . .

- Och om hon nu förråder oss . . .

En fantasi som ej ett barn ens i sin dröm kan tro . . .

Må Satan ta sin horkvinna . . .

Nå vidare i texten! Säg mig nu, vem blir mördaren?

Den förste som du härnäst tar i hand.

Vem vill på stund bekräfta att vår sibylla ljuger?

Visst ingen!?

Där är en!

Han gör det!

Åh, bravo! Det kan man kalla tur.

Den gången spådde du fel.

Ja, den hand som jag här trycker har gett mig tusen prov på vänskap!

- Gustaf!

- Kungen!

Siarblicken borde väl ändå sagt vem jag är?

Liksom att man just idag har dömt dig till landsflykt?

- Mig?

- Benådas. Och tag den!

Ditt ädelmod är stort. Dock står förrädaren mitt ibland oss.

- Kanske är de flera . . .

- Den häxan!

Leve Gustaf! Leve!

Vem ropar?

Hitåt! Rör på spelet! Gott folk, här är vår välgörare, allt folkets fader.

Av med mössan! Klara strupen! Låt oss stämma upp vårt hjärtas sång!

Högt vi dig alla ärar, du som står folket nära.

Dig står vi bi med liv och blod, leve, ja länge leve vår kung!

Med rörelse jag känner här har jag tusen vänner.

Att älskas för sin egen skull -                              vad lycka för en kung!

Ofärden slår sitt läger mitt i den största seger.

Ödet söver, drabbar dig, med ond, bråd död.

O konungar, o dårar, dödens pilar lika sårar.

Skrattet kläder snart bårar, i morgon skall du dö.

Akt 2

Så är jag då på den hemska plats, där brottet ingår sitt förbund med döden.

Och min kärlek är brottslig . . . Vid galgens fot där växer den.

Jag måste!

Jag tror hjärtat stannar!

Ekot av mina egna steg!

Allt här är fasa!

Och om jag skulle dö här?

Om döden . . .

Än sen!

Om det är Ödets vilja och Hederns bud, må ske!

Låt slutet då komma!

Om jag lyckas besegra min fruktan, och örten botar, som spåkvinnan säger -

och jag väger glömskan mot kärleken, kan väl samvetsfriden försona hoppets död?

Ja, om den tystar lidelsens röst . . .Arma hjärta, säg var hämtar du då tröst?

O! Vem gråter? Vem håller mig fängslad? Vem gör min vilja så svag, så ängslad?

Mod, mitt hjärta! Bli mig fast som en klippa! Svik mig inte i prövningens stund!

Hellre sluta för evigt att slå. Brist, arma hjärta, låt mig med dig förgå!

Midnattstimmen!

Vilken syn!

Ett spöke som växer upp ur jorden!

Se, blåa lågor lyser ur huvudet . . . Som eldklot stirrar de på mig ur graven!

Åh, de stirrar . . .De stirrar på mig ur sin grav!

Milde Gud, stå mig bi i mitt kval. Rädda mig, barmhärtige Gud!

Förbarma dig . . . över mig, milde Gud!

- Fatta mod! . . . Lugna dig!

- Hans röst! . . . Åh, lämna mig . . .

Jag darrar när jag ser dig, har försökt att undvika dig.

Se min förtvivlan när jag vädjar till ditt ädelmod.

Ja, du flydde ur min åsyn. Du skydde mig och hovet.

- Ändå gick du till Sibyllan!

- Om jag röjde mig, så skona mig!

Varför denna ton, förlåt mig!

Du vet jag är din undersåte, och att kärleken till dig behärskar mig med envåldsmakt.

Men Gustaf, jag i min tur är en annans undersåte.

Tyst nu, Amelia!

Jag gav min tro till en man som skulle offra sitt liv för dig.

Du behöver inte säga mer! Tror du jag har glömt din man?

Jag vet väl, jag kan ej bli förlåten. Men jag snärjs av kärlekens gåta.

Samvetskvalen bränner mig förgäves, ty mitt hjärta står redan i brand.

Jag betraktar mig själv med förfäran, men jag vet att mitt hjärta är ditt!

Jag har diktat om kärlekens tjusning och jag känner dess skrämmande makt!

Ja, jag känner dess brännande låga, och jag finner en lust i dess kval.

Ja, jag vet jag kan ej bli förlåten, men utan dig finns inget liv!

Åh, Gustaf, jag ber dig benåda mig från kärleken, skammen och döden.

Hör, jag ber dig att inte förråda dig och mig och det löfte jag gett.

Lämna mig! Säg inte mer, utan gå!

Du vet allt!

Jag är hans, som för dig ger sitt liv.

Säg ett ord och jag skall offra tron och krona, liv och ära.

Var barmhärtig!

Säg du älskar . . .

- Gå nu, Gustaf.

- Låt mig få höra . . .

Åh, ja . . . jag älskar dig . . .

Du älskar mig, Amelia?

Men ditt ädelmod skall skydda mig - skydda mig mot mig själv.

Jag känner samvetskvalen vika! Vänskap, ära, sorg förrinner.

Ett brott att svika? Jag kan inte svika hjärtats röst i evighet!

Hur lätt jag åter andas, hur allting är förvandlat.

I dina ord med bävan förnam jag hjärtats svar!

Du eko av min längtan, du stjärna i mitt mörker,

min lycka ljuvt bestråla - och jag offrar solens sken!

Hur kval och rus nu blandas! Hur giftet sötma andas.

O frukta dock min svaghet och väck mig ur dess dröm!

Men om det inte unnas mig att i din famn få vila,

varför får jag inte somna in i dödens sömn med dig?

Du älskar mig, Amelia?

Ja, Jag älskar dig.

Hur lätt jag åter andas . . .

Men om det inte unnas mig . . .

Min lycka ljuvt bestråla . . .

Få somna in i dödens sömn med dig . . .

Himmel! Någon kommer!

Vem utom vi söker sig till galgens skugga?

Åh, ser jag rätt . . . Det är han!

Det är min man!

- Du här?

- För att rädda dig . . . undan banditer som valt dig till offer.

- Just mig?

- Sammansvurna!

De trodde jag hörde till dem. Det var mörkt och jag hade min kappa.

Någon sade: ”Jag svär det. Följ spåret, kungen följer en kvinna i slöja.”

En annan sade: ”Nu är han i fällan. Där kan han njuta av kärlekens nöjen,

tills jag spetsar dem båda på värjan!”

Klä på dig den! Tag stigen! Det brådskar, snart har vi dem här.

- Men du följer med mig!

- Hur kan jag det? Gå!

Er slöja avslöjar kungen, Madame. Ni drar blickarna till er.

- Så fly då, men ensam!

- Aldrig! Du går med mig!

Men fly, och det fort medan räddning är möjlig!

Och du tror att jag lämnar dig ensam?

Med honom? Här? Nej, förr vill jag dö.

- Fly nu - annars tar jag av mig slöjan!

- Nej! Det får du inte!

(Om jag bara lyckas förhindra hans död, är det värt att jag offrar mitt torftiga liv.)

Min vän, jag ber dig eskortera min dam fram till Tullen. Där väntar en vagn.

Du kan lita på mig.

Och lova mig, svär att respektera den slöja hon bär.

Diskretion! Ingen blick! Inget ord!

Jag svär det!

Sedan kommer du till mig direkt och rapporterar.

Jag svär att så blir det!

Jag ser faran blott växa och växa, och jag vet att signalen är given!

Lyssna, hör att det nu gäller livet!

Snart slår fällan de gillrat igen!

Jag hör hur de kommer allt närmre . . .snart har hopen kommit hit upp.

Deras hat känner ingen förskoning! Jag besvär dig att fly härifrån!

Skynda, fly då, de avancerar.                             Det är döden som rekognoscerar!

Man har utmålat dig som en Caesar. Vill du falla för mördarens dolk?

Fly, det finns ingen tid att förlora, deras hat känner ingen försoning . . .

Fly. Ditt liv är ej endast ditt eget, minns att det även tillhör ditt folk!

Förrädare nämns de med rätta, för förrädare måste jag vika.

Ack! Jag själv var den förste att svika, jag förrådde min trognaste vän.

Var mitt samvete rent såsom snö, aldrig drevs jag så snöpligt på flykten.

Kan blott be till försynen att ge henne skydd; visa nåd store Gud!

- Fly!

- Kan blott be till min Gud . . .

- Fly härifrån!

- Ge henne skydd!

- Så följ mig nu.

- Hur kan jag?

Jag tror ni darrar? Jag eskorterar ju er. Och ni kan lita på mig som en vän.

- De är här!

- Fort nu! Räck mig handen.

Hat och hämnd nu oss förenar, en för alla och alla för en . .

Ser du där den vita slöjan? Oskulden och arseniken!

Duger ju rätt bra till svepningen av liket.

- Vem är där?

- Det är inte han.

- Satan anamma!

- Åter räddad!

Nej, det är mig ni har framför er.

Ha, hans vakthund!

Ni har tur! Vi har stämt ett möte, men hann ej passa tiden, så den vackra fågeln flög.

Vill ej damen lyfta slöjan? Det kan ge en liten tröst.

Håll er undan! Än ett steg och jag drar värjan!

- Så, ni hotar!

- Hjältemodigt!

O gudar, hjälp mig!

Förrädare!

Den skymfen får ni betala med ert liv!

Nej! Håll upp nu!

Du! . . Amelia!

Hon! . . Hans hustru!

O hjälp mig, Gud!

Det kan man kalla en äkta make, på kärleksmöte med egna makan!

Obrottslig kärlek i galgens skugga, det är en vacker och sällsam syn!

Ett litet skämt som bör roa staden, många torde förgås av skratt.

- En vacker handling, värdig en konung . . .

- Vad jag än säger, är jag förlorad . . .

- Jag räddar honom och han bedrar mig!

- Vem kunde tro mig, ja vem, vem? . . .

- I allas åsyn står jag här skändad . . .

- Min goda vilja, den blev bedragen . . .

- Kan aldrig möta någons blick.

- Jag ville sjunka ner i jorden.

- I allas åsyn står jag här skändad . . .

- Vad jag än säger är jag förlorad . . .

Min goda vilja, den blev bedragen, jag ville sjunka i jorden ner.

Ett litet skämt som bör roa staden, många torde förgås av skratt.

Jag väntar er tidigt i morgon, i min bostad, mina herrar.

Menar ni med sekundanter?

- Nej, jag har en annan plan.

- Den går ut på?

- Kom i morgon får ni höra!

- Lita på oss, vi kommer.

Skilj er åt! I spridda grupper,                              återvänder vi till staden.

Snart gryr det, och morgondagen väntar nyheter av oss.

Vi ses.

Från tragedin till komedin!

Ett litet skämt som bör roa staden, ja, folk kunde förgås av skratt!

Jag har lovat följa dig, och var lugn, jag håller ord.

I hans röst hör jag dödens mörka ödesklang.

- Nå kom!

- O nej! Nåd!

 

 

Akt 3, Scen 1                               

Spela inte Desdemona! Äckla ej med falska tårar!

Jag är trött på själanöd. För min känsla är du död.

Men du misstar dig. Det är skenet som bedrar . . . Jag har aldrig gjort det!

Fräcka lögnerska! Spela hellre Magdalena!

- Varför vägrar du att lyssna?

- Du skall tiga.

- Varför rasar du i blindo?

- Jag har sett nog.

Det du sett har du misstytt. Döm mig ej så skoningslöst.

För min känsla är du död.

Även om jag blivit frestad, var jag ändå trogen dig.

Jag har lidit för min kärlek. Jag har stridit för din ära.

Tig, jag varnar dig! För mig är du död . . . Vill du fresta mig att se ditt blod?

Du vill döda mig. Nå, gör det! Men jag ber dig . . .

Be till Gud! Försök fresta Himlens tålamod!

Bara en sista bön till dig. Hör mig! Inte för min egen, men för barnets skull.

Du tror att döden skrämmer mig?

Ja, jag är rädd för att lämna sonen som jag födde; lämna honom till en far som föraktar mig.

Kan din hustru inte beveka dig, så tro på barnets mor.

Tror du jag vill att han som man skall tänka vad hans far nu tror?

Så hör mig eller döda mig! Som kvinna har jag min ära.

Unna mig bara få se min son, sen får döden mig förfära.

Om jag skall dö för faderns hand, låt då min son få ge sin mor den sista trösten,

sluta mina ögon, som han aldrig mer får se.

Du kan gå! Gå till din son.  Han kanske tror dig!

Vad fattar du av detta? Din bittra skam, den oerhörda skymfen!

Det är inte hon, stackars lättledda kvinna, som bär största skulden.

O nej, hämnden skall drabba                             ett mera värdigt offer . . .

Det gäller ditt blod!

Och jag min blinda dåre litade på min konung.

Kunde jag fälla tårar, då grät jag blod, hans falska blod, hans hjälteblod!

Det var du, som förgiftade hennes själ, som skilde mig från all lust och glädje.

Jag vill fly från den mörka, förstörda jord, där man drar vanära över en vän!

Med skändligt svek belönades min trohet, fast jag var din förtrognaste vän.

Du sällhet som svunnit, ni minnen från en tid som för alltid förrunnit,

då Amelia såg mig med himmelsk blick, då allt lovsjöng med jublande röst!

Sälla famntag, ljuva lovsång, o kärlekens röst!

Hur förklungen! Nu andas blott hatet och döden i detta förstenade bröst.

O du sällhet som svunnit . . .

Ingen stör oss. Så lyssna. Jag känner till er sammansvärjning. Ni har beslutat att mörda Tyrannen.

Du drömmer!

- Jag har bevis här.

- Och för att hämnas har du förrått vår plan?

Nej! Jag vill ta del i den.

Du skämtar!

Ni tror mig inte? Låt mig i handling visa klart vad jag menar.

Jag är er man. Vårt mål är detsamma: att befria vårt land från Tyrannen.

För mig han kastat masken. Vad jag såg kan inte nämnas.

En sådan helomvändning. Tycker du att den är trolig?

Jag vet nog att skicka er i döden . . .

Det vet vi! Det vet ni!

Vad jag såg, det får ni aldrig veta!

Det behövs ej.

Men, ni tvekar?

Inte längre.

Hat och hämnd nu förenar oss alla, en för alla och alla för en!

Må vår arm sträcka sig mot Tyrannen och ge folket dess frihet igen!

En för alla och alla för en!

Vi ger folket dess frihet igen!

Jag ber att som en ynnest få . . .

Vad då?

. . .att få bli den som utför vårt dåd.

Jag beklagar. Mitt hat är äldre. Hedern bjuder mig att hämnas min far.

Mänskligheten befaller, och jag lyder! Även jag har att hämnas orättvisor.

Men mitt hat är störst, Jag önskar revolution!

En ädel tävlan! Då vi inte kan enas, får vi dra lott.

Vem där? Du!

Kungens page vill påminna om maskeraden.

Hans page! . . . Han får vänta!

Men du stannar, förstått! Att du kom är en vink av försynen.

Varför kom jag? Står här förstenad, som slagen av blixten . . .som slagen av blixten!

Hon vet inget. Var inte rädda. Den skyldiga bidrar att straffa den skyldige!

Häri ligger tre namn. Du som inte vet vad orätt är - välj ett!

- Varför det?

- Inga frågor! Gör som jag sagt!

Inga frågor . . . Varför känns det som jag doppade handen i blod?

Nå, vad drog hon för namn?

- Hon drog ditt.

- Och med rätta!

Jag är vald av försynen som dess redskap för allas vår hämnd!

Likt en dröm som jag tvingas att tyda . . . Vems är blodet som jag nu ser flyta?

Vems är blodet som klibbar vid handen? O jag vet, hjälp mig fly härifrån!

Skam och vanära enar oss alla. Vi har svurit Tyrannen skall falla.

Och vår äras dag den skall kallas, då hans sol sjönk i åsktunga moln!

Nu kan pagen komma.

Konungen vill påminna om maskeraden. Han vill gärna se er där med er make.

- Jag kan inte.

- Tänker kungen komma själv?

- Helt klart.

- Vi tackar!

Att bli bjuden - en sån ära!

- En maskeradbal, åh, utan like!

- Utan like!

Tack, vi kommer båda två!

Lyckas inte han, finns vi till hands. Vi skall få vår kontradans!

Ett diadem av fest och glans skall maskeraden smycka!

Den stora världens elegans, det unga blodets lycka!

I tusen masker stad och hov skall dansa dårskapens lov!

Det var min hand som drog namnet. Jag hör nu till de sammansvurna . . .

Förställd närmar jag mig den förställde. Bland maskerna skall masken dö . . .

Kommer jag då att få se min egen man som mördare?

Det kallar vi en maskerad för hämndens veteraner :

Som kavaljerer ska vi trå en dans till Dödens lov.

Min hand drog namnet . . .det känns som den doppats i blod.

(Hur kan jag varna honom, varna utan att förråda?)

- Och ni blir hela festens drottning.

- (Kanske kunde Ulrica . .

Och vår kostym, vad säger du?

Svart rock, ordensbandet över bröstet.

Till sist, vad väljer vi för lösen?

Döden!

Döden!

Akt 3, scen 2                                

Höll han sitt ord? Han kom inte. Hon har ej röjt mig . . .

”Kärleken är starkast i de hjärtan, som sent lärt dess lagar.”

Hélas! Min bäste vän återvänder till sitt hemland

Och hans hustru följer honom . . .

Hon lämnar landet, med honom, vi skiljs åt för alltid . . . och utan avsked!

Tvekar jag än? Min plikt! Konungars glädje?

Jag har signerat! Allt är beseglat - . . .och offret är fullbordat!

Jag kände sent vad kärlek är och måste den försaka . . .

En offrets eld som mig förtär, ett sömnlöst minnes vaka -

blir vad som sen mig återstår, av hjärtats sena vår!

Ack, denna dystra dragning till ett fåfängligt möte,

som vägrade min aning, att foga sig i ödet . . .

Som skulle allt förvandlat bli, till ett sista grymt farväl! . . .ett sista grymt farväl.

Ah! Festen börjar . . .Jag bad henne komma . . .

Jag kunde träffa henne i kväll! . . .                                               

Mais non!  Hon är för alltid borta från mig.

En okänd dam gav mig nyss   ett brev och sade:

Ge detta till kungen. Men högst diskret och ofördröjligt . . .

Kvällens andra varning om ett attentat på balen.

Men man bedrar sig! Öppet mord vågar ingen!

Går jag inte, tror man att jag är utan mod.

Min dräkt! Till balen!

Och varna dem: Jag deltar själv i maskeraden!

”Du som av skönhet och behag, en himmelsk urbild ger . . .”

Dig skall jag än en gång få se, må sedan ske vad sker!

Låt lätt och lustigt svinga, musiken oss betvingar!

Drick, de förflyger: vår ungdoms lätta rus, vår kärleks ömma dröm!

Så skynda, nu yra bägarn töm!

Så låt oss tråda dansen, och vinet binda kransen!

I morgon då vi vaknar, vi all vår glädje saknar.

En fjäril så flyktigt ljus och öm!

Där är en av de våra.

- Döden!

- Ja, döden! Men ej för honom.

- Vad sa du?

- Tro mig, han kommer inte.

- Varför inte?

- Han har fått ett brev, en varning.

- Jag tror han mutat ödet!

- Hans kungliga, fördömda lycka!

- Tala lägre, här finns en med långa öron.

- Var då?

Han där till vänster, i dominon.

Bon soir, vackra mask!

Vi träffats förr!

- Ja, rentav ofta.

- I väg du!

Känner igen er . . .

- Och du är Oscar!

- Såna fasoner!

Ärligt sagt! Men för en page tar du lätt på konvenansen!

På slottet sover kungen, men riddarvakten dansar!

- Åh, han är här!

- Osynlig?

- Maskerad.

- Hur är han klädd?

- Se efter själv!

- Är det hemligt?!

- En säkerhetsakt.

- Se så!

Demaskeras vill han nog inte utav er!

Lugn unge man. Mitt intresse gäller bara hans mode.

Om än jag vet det, det är förmätet - att våga fråga!

Hur kan ni våga? Åh nej, åh nej, jag svarar ej.

En skön blamage, för kungens page,

Det är att svara och lösmynt vara.

Min mun är stum, och ni är dum. Åh nej, åh nej, jag svarar ej.

Låt lätt och lustigt svinga, musiken oss bevingar!

Drick, de förflyger: vår ungdoms lätta rus, vår kärleks ömma dröm!

Så skynda då, yra bägarn töm!

Du som vet allt, du vet att jag är hans vän.

Hans vän - men dessa frågor?

- Ni verkar så misstänkt upplagd för skämt!

- Det stämmer.

Men det bli jag som får skulden för det hela.

Mitt misstag!

Du vet att jag är diskretionen själv!

- Viktigheten själv!

- Ja, riktigt, det är viktigt . . .att jag får tala med honom nu i kväll!

Ett attentat - och din blir skulden . . .

Jag måste varna honom.

Det brådskar mest för honom, tvärtom för mig.

Svart rock, rött band runt armen.

- En fråga till, så stanna.

- Ni vet för mycket redan.

Så låt oss tråda dansen och njuta nattens dröm!

Ni är här trots varningen . . .

Var det ni som skrev brevet?

Tror ni? Tro på brevet.

Varningen skrämmer mig inte.

Jag ber er! Så fly nu! Här väntar er en säker död.

- Ni vet visst allt? Så kasta masken.

- Det kan jag inte.

Ni gråter. Varför så förtvivlad? Rörs ni av en okänd som driver gäck med döden?

O hur gärna jag skulle ge mitt liv för er.

Jag minns din röst, Amelia, nu hör jag vad du säger!

Hör mig, min kärlek ber dig ömt: lyssna till mina tårar.

Låt dem ej blanda sig med blod, ditt blod, mitt hjärtas tårar.

Ett brott att fresta brottet, att blotta sig för hatet,

Rädda dig, gå genast snart är allt för sent.

Så länge som du älskar mig kan jag och tiden stanna.

Vad vill mig hot och hat och hämnd?

De är ju inte sanna.

Jag är ej rädd för döden!

Jag står inför mitt öde, i solen av din ömhet, en aura som bländar mig!

Vill du då att jag skall dö i denna blygsel och förtvivlan?

Jag vill rädda dig!

I morgon skall du resa med din man . . .

- Resa?

- Han får en hög post i Finland.

- Resa till Finland . . .

- Mitt hjärta brister!

Men du skall resa . . och nu farväl!

- Jag lämnar dig, Amelia . . .

- Ah, Gustaf!

- Tag nu min gåva: vårt avsked!

- O nej!

Tag då mitt offer: och lev väl!

God afton, vackra mask!

O himmel! Åh hjälp!

O Gud! Han är skjuten!

- Av vem? Förräderi!

- Han där!

Ett nidingsdåd!

Det är slutet . . .

En förrädares illdåd!

Söndersliten av hämnarens skott!

Nej, nej . . . låt honom vara . . .det var inte han!

Kom . . . hör, min vän . . .

Du vill mig döden . . . min Brutus, må jag dö men . . . hon är oskyldig!

Oantastad är din ära, hennes heder utan fläck!

Du var utsedd . . . I morgon skulle du och hon ha rest till Finland . . .

Ja, jag älskade henne, men jag kränkte inte dig!

- Utan skuld och skyldig dock . . .

- Gud, vad vet jag? Tog jag miste . . .

- Jag älskade men var för rädd . . .

- Svek min hand? Svek min besinning . . .

Var han skyldig? Har jag svikit?

Misstog jag mig, ve mitt brott!

Hör mitt ord, än är jag Konung! Jag de brottsliga förlåter . . .

Ögat badar sig i tårar,

Han de brottsliga förlåter.

Han förlåter . . .men Gud må döma oss.

Ah, fördömda skott! Det har djupast träffat oss.

Farväl för alltid . . . mitt folk!

Jag hoppats få en annan död . . .

Jag tackar er alla . . . mina vänner. . .

mitt folk! . . . jag dör ej! . . .

Jag tackar . . . er all . . .

Lev väl!

O, fasansfulla natt!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista