Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Hör allt från svensk spelmansmusik till folkmusik från hela världen. Här möter du världsturnernade artister...

Kudsi Erguner - neyflöjtens mästare

Kudsi Erguner är Turkiets internationellt mest kända traditionsmusiker. Under snart 30 års turnerande har han blåst liv och ande i otaliga konserter och skivinspelningar. Hans sufiska sinne är öppet; som filmmusiker, i samarbeten med jazz- flamenco- och västerländska konstmusiker, i sin verksamhet som pedagog och musikforskare. Kudsi Erguners ljudredskap är neyflöjten skuren av ett vassrör. Här finns den brinnande kärleken, hans högsta inspiration. I själva ljudet.

Det är onekligen något visst med neyflöjtens ton. Ett ljuduniversum som frammanas när musikern formar läpparna som i en kyss, söker sig mot det inoljade vassröret och låter luftströmmen klyvas mot den vassa kanten och en väsande ton alstras, på samma gång plågsam som lustfylld och som vyssjande vindlar sig in i öronsnäckan. Oemotståndligt. Neyflöjtens väsande melodislingor är mer än något annat förknippade med mevlevi ”de dansande dervicherna”, den muslimska sufiska orden som grundades i Konya i nuvarande Turkiet under 1200-talet. Dess grundare var diktaren och filosofen Celaleddin Rumi, kallad Vår Mästare - Mevlana. I inledningsdikten Rumis mäktiga verssamling Mesnevî  - 27.000 versrader! – är det just neyflöjten som har ordet.
-
”Lyssna till denna rörflöjts långa klagotal
Hör berättelsen om ensamhetens kval
Se’n jag skars ur vassen vid en källas rand,
Av min klagan män och kvinnor satts i brand.
Bröstet vill jag slita sönder bit för bit
Till jag tolkat all den smärta som hör hit.”

(Översättning: Bo Utas, hämtad ur tidskriften Karavan nr 4 2007)

För Rumi var neyflöjtens vindfyllda och anderika ton en berättelse om människans obotliga ensamhet och hennes längtan efter att förenas med gud. I en intervju i tidskriften Songlines (nr 27 2006) hävdar Kudsi Erguner att neymusiken står över tid och rum, upphöjd till ren estetik, oberoende av sammanhang. ”Med den arabiska lutan kan man spela magdansmusik, med klarinett, jazz. Men med neyflöjten är det praktiskt taget omöjligt att spela något som inte upplevs som andligt och fördjupat”. Men han har också sagt; ”om Rumi levt idag skulle han säkert ha utnämnt saxofonen till ett heligt instrument!”

Kudsi Erguner föddes 1952 i en sufisk musikerfamilj i Diyarbakir i Anatolien. Farfadern Suleyman, fadern Ulvi Erguner var - vad Kudsi och hans bror Süleyman nu är - bärare av en tradition som sträcker sig tillbaka till Rumis 1200-tal och Hamza Dede, mevleviordens förste neyzenbasji (neymästare). Trots århundraden av förföljelser av sufier har traditionen överlevt. Den heliga sammankomsten, samá, då man med musik, dans, recitationer av Rumis poesi och suror från Koranen söker sig mot gudomlig insikt, fick länge ske i hemlighet och i slutna sällskap. I sin biografiska och högst läsvärda bok ”Journeys of a Sufi Musician” (Saqi 2005) minns Kudsi sitt första möte med de gamla sufierna, ”…äldre män med ansikten som strålar, leende och vänliga och med fuktiga ögon som om de just strukit bort en tår efter att lyssnat till ney-flöjten.”

Sufierna gick en särskild tuff tid tillmötes när den turkiska republiken utropades 1923. Det nya Turkiet skulle bli som Europa. Alla andliga vägar skars av eller blockerades. Bara en väg tilläts – den sekulära. Det kulturella arvet från den osmanska och bysantinska tiden förnekades, all traditionell musik ansågs bakåtsträvande och förbjöds 1937-38. Ur den nationella radion strömmade västerländsk klassisk musik. Den klassiska osmanska musiken,   liksom sufiernas andliga musik och dans, ansågs alltför impregnerad av arabisk, persisk och bysantinsk musik för kunna representera det nya moderna och sekulära Turkiet. Kudsi Erguners blev under sin skoltid konfronterad med ett citat från Utbildningsministeriets direktiv; ”Varje handling som syftar till att stärka den osmanska musiken är förbjuden.”

Kudsis uppväxt under 1950-talet var ändå en tid av politisk och kulturell lättnad i Turkiet. 1956 tilläts en minnesceremoni över Rumi som ägde rum i Konya där Rumi verkat. Ceremonin tillkom av en slump sedan hustrun till en av de amerikanska diplomaterna på besök på Rumi-museet i staden önskat sig levande dervischdans. Men sufismen förbjuden och varken dansare eller musiker fanns att tillgå i staden. I alla hast tillkallades Kudsis far Ulvi och andra musiker och dansare från Istanbul av de nervösa turkiska värdarna och ett framträdande kom till stånd. Konyas borgmästare såg en turistisk potential i det hastigt påkomna evenemanget och redan året därpå ordnades ännu ett offentligt framträdande av den förbjudna ritualen. Snart utvecklades Konya till ett centrum för dansande dervischer men i en slags folkloristisk och museal variant tappad på sitt andliga, rituella innehåll. Sufierna från Istanbul hoppade av i ren protest mot geschäftet. I Konya tvingades man att snabbutbilda unga män i virveldans och musikerna ersattes tillfälligt att stadens mässingsorkester! Kudsi Erguner är en av dem som under hela sin karriär envetet arbetat mot all folklorisering och turistifiering av de dansande dervischerna.

Under det 1960-talet växte intresset i Västvärlden för allehanda österländska religioner; zenbuddismen, hinduismen, sufismen. På initiativ av UNESCO fick Europa under det omvälvande året 1968 sitt första offentliga framträdande av dansande dervischer. I Turkiet höjdes protester. Västerländskt sinnade i den turkiska regeringen menade att dervischerna gav bilden av ett efterblivet Turkiet. Kritik kom också från sufier som inte såg meningen med att  framträda på scen och inför människor som inte vet vad en samá handlar om.
Turnén blev ändå en framgång och två år senare inleddes en andra turné, nu med Kudsi Erguner som neyspelare. Den första turnén till Sverige kom 1973 och organiserades av Rikskonserter på initiativ av den legendariske musiketnologen Deben Battacharya. Kudsi minns med tillfredsställelse de 40-tal svenska konserterna. Han noterar att den svenska publiken var mer akademisk än mystisk-religiös som i Frankrike och framförallt England där han och hans ordensbröder lärt känna flera sufiska sällskap med fullt utvecklade ceremonier. Efter sverigeturnén bosatte sig Kudsi i Paris för att studera musikvetenskap och arkitektur. I samma stad grundade han 1981, 29 år gammal, Mevlana, ett institut för studier i klassisk osmansk musik och för utbildning av sufier.

Kudsi Erguner är idag högt respekterad som sufisk traditionsbärare. Erkänd också i Turkiet trots att sufismen fortfarande är officiellt förbjuden i landet. Han betraktas också som en av de främsta brobyggarna mellan traditioner, mellan olika musikaliska genrer och konstarter. Han har samarbetat med regissören Peter Brooks i musiken till filmen och pjäsen ”Mahabharata”, med Peter Gabriel i filmmusiken till Martin Scorseses ”The Last Temptation of Christ”. Han har spelat in skivor tillsammans fransk-vietnamesiska jazzgitarristen Nguyên Lê, tunisiske udmästaren Anouar Brahem, samarbetat med Hilliardensemblen och andra klassiska västerländska ensembler och musiker i allt från medeltida musik till 1900-talets moderna konstmusik. Samtidigt har han i en intervju något överraskande hävdat att 99 % av alla musikfusioner som idag görs är dåligt utförda kollage; musik som häftas till musik utan att mötas. ”I grunden handlar det om ömsesidig respekt, känslighet och öppenhet”, förklarar han. Att musiker från skilda traditioner inser att de båda måste ta ett steg närmare varandra för att en ny musik ska uppstå. Ur mötet mellan den sufiska traditionen och västerländsk kultur och publik har mycket positivt uppstått, menar han. Intresset för och kunskapen om orientalisk musik har ökat, liksom för det andliga i musiken. Men också kvaliteten på musiken och dervischernas dans har skärpts sedan samá blivit en scenkonst och kraven och kunskapen från publiken ökat.

Kudsi Erguner vandrar oförtrutet vidare med sitt svarta etui fyllt av flöjter skurna ur vassen från floddeltan i sydöstra Turkiet, där det mest välljudande materialet växer. Och tonen från neyflöjten - denna musikens ensamseglare - vindlar och vyssjar sig in i själens gömslor, i vilken musik den än är en del av, var vi än befinner oss, vare sig vi vill eller inte.

Mats Einarsson

Texten har tidigare publicerats i programbladet för Re:Orientfestivalen 2008.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".