Albert Bierstadt (1830–1902)

Strauss Alpsymfoni

På med vandringskängorna för nu blir det äventyr - både fysiska och själsliga.

Det har blivit dags att snöra på vandringskängorna, kan vara skönt med bra ankelstöd när man ska bestiga berg. De närmaste femtiotre minuterna ska vi nämligen klättra uppför och nerför en alptopp. 

Det är med Richard Strauss hjälp det går att göra på under timmen, annars behövs nog helikopter.

Strauss sista tondikt var En alpsymfoni. Det är ingen symfoni till formen men storslagen som en riktig romantisk symfoni. En 120-manna orkester med vindmaskin, åskplåtar och den ovanliga basoboen – heckelfonen – målar upp denna alpinistaktivitet. 

Alpsymfonin är också en själslig resa som handlar om Friedrich Nietzsches tankar om viljestyrka och att nå sitt mål genom inre kraft utan Guds hjälp. 

Strauss var en av de riktigt stora mästarna i orkestrering, det vill säga hur musiken fördelas i orkestern mellan de olika instrumenten och det finns massor av läckra orkestereffekter i Alpsymfonin. 

Allra först hör vi hur solen går upp men vi kan lägga märke till hur den först presenterar sig genom att lysa upp de mörka bergen innan vi ser den i sin egen prakt. 

Annars är det vanliga bergsbestigaräventyr, spänning och rädsla för att ramla ner, fullkomlig lycka och häpnad när vi står på toppen. Men – sen råkar vi på en oväntad storm på vägen ner.

Richard Strauss: En alpsymfoni (1915). Göteborgs symfoniker. Dirigent: Gustavo Dudamel. Konsert 2007, Berwaldhallen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".