Pirjo Hamilton. Foto: Thomas Artäng/Sveriges Radio
Foto: Thomas Artäng/Sveriges Radio

Pirjo Hamilton

Jag var ung 1968. Gick på gymnasiet i Mikkeli i östra Finland och var med i en teatergrupp.

Vår regissör var radiochef och han tyckte, att jag var ett ämne! Jag var nog mest en drömmare redan på den tiden och förstod inte riktigt varför jag skulle bli journalist.

Men han bokstavligen övertalade mig att bli sommarvikarie på radion, och överöste mig med beröm efter varje sändning. Kära Erkki. Jag förstod inte då hur underbar chef du var. Minimilönen var en nymodighet i Finland, och jag fick exakt 514 finska mark i månaden år 1970. Det var lite redan då, men jag klarade mig.

Men efter gymnasiet började jag faktiskt studera journalistik i Tammerfors. Nya radiokanaler kom till och TV 2 i Tammerfors växte. Det fanns mycket att välja på när det gällde jobb. Fast jag flaxade runt mellan många orter och redaktioner. Sökare och nyfiken själ som jag är.

Efter några år på finska YLE;s radio och tv redaktioner träffade jag en svensk man i samband med en arbetsresa till finska invandrare i Sverige. Och så blev jag plötsligt själv en finsk invandrare. Det var inte lätt. Först Stockholm, sen Örebro och sedan 1990 Uppsala.

Jag har besökt mörka gruvor, heta och dammiga stålverk och supermoderna vapenfabrik,där finnar har arbetat och arbetar. För det för finnar jag har huvudsakligen gjort mina program. Och jag har varit med på älgjakt med karlakarlar och korgmålning och kafferep med gummor, som kan allt om mat och svamp och elände ,och utstrålar värme och, just det - min egen finska historia. Jag glömmer aldrig en kvinna i Skutskär, som grät genom hela intervjun men ville ändå berätta.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".