Slutspelsseriens överlevnad fanns i vågskålen

25 mars
Jag hade turen att hamna på en match som gällde mycket: mötet Drott-GUIF i Halmstad Arena. Det stod mer än två poäng på spel; jag skulle vilja påstå att hela den nya slutspelsseriens överlevnad fanns i vågskålen.

Nu vann Drott den spännande matchen och tre lag ligger på samma poäng efter två ronder. Hade i stället GUIF segrat, så hade i praktiken semifinalbiljetterna för Eskilstunalaget och Alingsås varit klara.
Och då hade slutspelsserien snabbt avslöjats för vad den är: i första hand ett sätt att se till att åtta lag får garanterat sex matcher att spela efter färdig elitserie. Först i andra hand att fixa dramatik

Men Drottspelarna ville annat. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag vid mer än ett tillfälle i matchen trodde att GUIF hade avgjort. På något underligt sätt kom dock hallänningarna tillbaka. För bara 10 dagar sedan vann samma GUIF med sju mål i samma hall. Kanske satt det i bakhuvudet hos några av de sörmländska lirarna? Tyvärr stirrade väl också delar av Halmstads handbollspublik sig blinda på förlusten 14 mars. För arenan var bara halvbesatt. Det kämpande Drott var värt en fullsatt hall - nu får publiken komma mot Alingsås i stället.

Fast jag kan ju förstå om åskådare drar sig. Halmstads arena lider samma brist på tänkande som många andra hallar, vare sig det gäller handboll, ishockey, korgboll eller innebandy. Nämligen: om idéerna runt arrangemanget tryter, höj volymen. Vitsen att se levande idrott måste väl vara att få vara del i en gemenskap, att få sitta (eller stå) och få snacka med bänkgrannen om situationer och prestationer på banan. Men det är inte lätt att snacka när ljudanläggningens volym står på 11 redan vid uppvärmningen.

Och inte hjälper musikvalet till att få igång någon stämning heller. Ett gott råd: åk ner till Tyskland på studiebesök! Där spelas det låtar som folk känner igen och kan klappa till och sjunga med i. Inte ett anonymt dunk utan melodi.

Speakern i Halmstad ska dock ha en eloge för att inte ikläda sig rollen av folkuppviglare. Ni vet en sån som tjuter som en mistlur på varje staaa-veeeel-seeeeeeeeeeeeeeeee. Tyvärr går det 13 på dussinet av såna mikrofonmarodörer i andra arenor.

Damlandslagets försvarsrese Johanna Wiberg flyttar från FCK tillbaka till Team Eslöv. Hon är bara en i raden av svenska handbollsspelare som lämnar Danmark. Den danska handbollsballongen börjar se punkterad ut. Men det positiva är att våra elitserier kommer att bli bättre. Dels för att duktiga lirare återvänder, och dels för att unga talanger inte får kontrakt lika lätt på andra sidan Öresund och stannar kvar några år extra i Sverige.

Nu är inte den svenska handbollsballongen gjord av kolfibermaterial heller. Om en vecka ska licensnämnden avgöra om något eller några lag ska få lämna elitserien på grund av osund ekonomi. Licensnämnden tiger om vilka klubbar det rör sig om, men vi får anta att det rör sig om Redbergslid, Hammarby och H43. Jag har inte studerat på Handelshögskolan så jag ska inte uttala mig i ekonomiska spörsmål.

Men visst tycker jag som många i Handbollssverige att det är konstigt att RIK och Bajen har kunnat ha negativ balansräkning år efter år och ändå få licens. Jag tror inte det dyker upp någon oljeschejk, Anschutz eller Thaksin som pumpar in miljoner till den sista mars. Men samtidigt tror jag heller inte att någon licens ryker - den här gången heller.

Paul Zyra

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista