I tryckkokarens mittpunkt

För att vara handbollens centralort i södra Sverige, har Ystad alltid varit en liten besvikelse för mig. Stämningen i Österporthallen brukar vara ganska liknöjd och publiken blir i bästa fall tänd av sina lag YIF och IFK – aldrig tvärtom. Men på tisdagskvällen hände något sensationellt.

Redan 10 minuter före avkast var publiken uppe i varv och klappade taktfast med i supporterklubbens trummor. Det måste ha varit underbart att vara hemmaspelare.

Och de vitklädda YIF:arna flög fram i början, Drott hängde inte alls med och vips ledde hemmalaget med fem mål. Matchen blev ganska lik den i Halmstad senast där Linus Bohlin firade stora triumfer i Ystadburen.

Drott var visserligejn ikapp vid 9-9, men hemmalaget ryckte till pausvila med fyra mål. Och så där höll det på; heroiskt kämpande Halmstadspelare som med sina sista krafter kämpade sig tillbaka gång efter annan, bara för att se YIF försmädligt rycka ifrån igen.

Ystad vet vad Gunnar Jónsson betyder för Drott och tar följaktligen honom fruktansvärt hårt. Islänningen gjorde trots det fem mål och spelade in till mängder av avslut. Frågan är hur länge Jónsson stannar i Halmstad, han platsar i bättre ligor än den svenska.

Frågan är om Drott och Halmstadpubliken kan svara på torsdag. Det är definitivt sista chansen att se Drott på hemmaplan på fyra månader. Jag hoppas publiken tar vara på möjligheten att hylla Årets överraskning i svensk handboll. Det är spelarna värda!

Jag var alltså på plats i Österporthallen, satt i linje med mittlinjen men såg bara hälften av matchen. SVT hade placerat en tevekamera snett framför mig till höger. Anfallen åt vänster såg jag bra, men kunde bara ana mellan kamerastativets spjälor vad som timade till höger.

Ibland är livet som kommentator inte det lättaste. I Eskilstuna har de placerat radiohyttan på kortsidan så att vi får gissa oss till om bollen går in eller vid sidan av det närmaste målet. Och jag ryser vid tanken på de fem läktarvåningarna i Malmö Arena, där SM-finalen ska spelas. Enligt senaste besked ska vi få sitta på våning tre och inte högst upp där vi startade säsongen. Nu ska vi väl kunna se vilket lag som har bollen i alla fall.

Sedan sist har jag funderat på elitlagens vilja att få spela fler tävlingsmatcher. Jag har ett bättre förslag än att införa det osportsliga poolspelet: spela 39 omgångar. Låt lagen möta varandra tre gånger, men gör det mer spännande.

Tabellen efter 39 omgångar visar fortfarande vilka åtta lag som går till slutspel, men låt bonuspoängen i stället fördelas så här. Räkna varje enkelserie om 13 omgånger som en poänggivande serie, där 1:an till 4:an får med sig två poäng till slutspelet, 5-8 en poäng.

På så sätt belönas lag som har haft en formtopp under säsongen. I år skulle t ex Lugi ha fått betalt för att laget spelade ett drygt dussin matcher i rad utan förlust. Nu gick laget inte till slutspel ändå och skulle alltså inte haft nytta av de erövrade poängen, men ni förstår resonemanget.

Förslaget lämnas härmed över till seriemakarna.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista