Ditt Svensson-liv är inte så himla illa

Det jag tycker är allra roligast med det här landet, Sverige alltså, är det stora föraktet mot allt som kan betecknas som Svensson. Sourcream and onion-chips och X-Factor på fredag, ve och fasa! Volvo V70 och korv med mackisar på måndag, hemska tanke! Villa, två och ett halvt barn, golden retriever - SKRÄCK!

Jag fullkomligt älskar mitt Svensson-liv. Jag är överlycklig över villan, Volvon och hundarna i hundgården. Framför allt är jag överlycklig över att ha en mamma och pappa som funnits där i alla lägen, som alltid ställt upp för mig, skjutsat, hämtat, tröstat, skällt på mig ibland; men alltid, alltid älskat mig villkorslöst. Som gett mig en oväderlig grundtrygghet och oändligt med kärlek.

Alla har inte det.

Jag tror vi alla känner någon som inte haft ett Svensson-liv. Någon som inte alltid kunnat lita på att mamma eller pappa är skick för att hämta från träningen, och som fasar inför fredag, lördag, storhelger och kanske alla andra dagar i veckan också. Någon som mer än en gång har behövt ta hand om mamma eller pappa när de inte klarat av att göra det själv.

Mamma eller pappa har inte tid att älska gränslöst, att vara där, på grund av att de är fast i klorna på sitt missbruk. Och hela uppväxten, livet, framtiden är oundvikligt präglad av avsaknaden på den grundtrygghet som är så livsviktig för alla barn. Den, eller de två, som alltid ska finnas där som en klippa, klarar inte av att göra det.

Ditt Svensson-liv är inte så himla illa, det är faktiskt en idealisk tillvaro. Det är en lyx som inte är alla förunnad, och nästa gång du känner förakt över det, bör du fundera över hur många som önskar att din Villa-Volvo-Vovve-chips-på-fredag-existens vore deras.

/Hanna

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".