Ännu ett löfte som sprack

Det är personalens sorgsna blickar som möter den ansvarstagande femtonåringens ögon när den lilla lämnas på förskolan. De pratar aldrig högt om det, men tystnaden skriker högre än på länge inombords. Det är tredje veckan på ännu ett löfte som sprack. Tredje veckan då kompisarna inte kan hälsa på för att morsan är sjuk igen. Tredje veckan jag plockar glasflaskor när hon äntligen däckat. Tredje veckan jag är livrädd att någon ska se henne. Tredje veckan med mammas sorgsna ögon som fyller mitt hjärta med skuldkänslor. Det är spritlukt, skam och ständiga försök att gottgöra något som barn aldrig kan få tillbaka. Det är ångestladdade julkänslor. Det är barn som aldrig får vara barn. Men samtidigt är det även en mor som alltid kommer att vara en mor, oavsett vad hon gör.

Så tänker jag på mina egna föräldrar. Möjligheterna och stödet vi barn fått, att alltid få följa våra drömmar. Mina föräldrar som alltid haft tid. Mina föräldrar som saknar mig. Mina föräldrar som ringer bara för att få höra min röst. Mina föräldrar som alltid älskar mig. Mina föräldrar som gett mig en barndom av bästa sort. Det är så självklart, så jag lätt tar det förgivet.

Kärlek, Tanja

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".