Foto: Jessica Wennberg.

När läpparna inte vill le

Tänk att för 50 år sedan. Eller ja, man kanske inte ens behöver gå så långt tillbaka i tiden, då var psykisk ohälsa inget samhällsproblem. Det förekom, men det var inte ett problem som drabbade hela samhället. Hur kommer det sig? Vad gör vi idag som vi inte gjorde då?

Som socionomstudent får man lära sig hantera situationer som andra personer inte klarar av att hantera själv. Man får gå i genom lagar och regler, olika behandlingsmetoder och skrapar på ytan på olika samhällsproblem. Men på 7 terminer hinner man inte lära sig allt. Tänk dig att du möter en 14-årig flicka med skärsår på armarna, eller en kille som tagit en överdos. Vad säger du? Hur bemöter man en människa som inte vill leva längre? Som tycker att dagen är svartare än natten och vars läppar aldrig vill le igen? Klappar du denne försiktigt på axeln och säger att allt kommer ordna sig? Beslutar man om tvångsvård? Gör man ingenting om den unge inte vill ha någon hjälp?

Jag önskar att det fanns en handbok, en bruksanvisning, som talade om för mig exakt hur jag ska uppträda mot varenda enskild person med sitt enskilda problem. Eller nej. Allra helst önskar jag att varenda människa skulle vakna av att solen strålade in genom fönstret varje morgon och väckte dem till ett leende.

/ Camilla

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".