Foto: Jenny Styrman.

Skuld, skam och tårar

Ångest är någonting man inte gärna pratar om. På Facebook ses sällan statusuppdateringar om dåliga dagar och på Instagram läggs det bara upp charmiga bilder ur livets ljusaste stunder. Allt är alltid bra, något annat får inte rum att finnas.

Jag har många gånger känt skuld över min egen ångest. För att den funnits i ett land där skolgång och sjukvård serveras på ett silverfat smyckat med mammas köttbullar och midnattssol. Min syn på det lyckliga, felfria livet har inte alltid stämt överens med verklighetens toppar och dalar. Det jobbigaste har inte varit att mitt liv gick åt ett helt annat håll än det först var planerat, utan att det utifrån inte sett ut som det skulle göra. I ett framåtsträvande samhälle är det svårt att själv bli stillastående i ett mörkt hörn för att se alla andra springa förbi med toppbetyg, perfekta kroppar och nyinredda hem. Sanningen är ju den, att alla står vi någon gång i det där hörnet.  Problemet är bara att ingen ser förbi den andres fasad för att vi själva är för upptagna med att upprätthålla vår egen.

Många, även jag själv, förminskar tyngre känslor. Det jobbiga får inte vara jobbigt och om man tycker att det är det, då är man svag. Svagheten är förbjuden. Förmodligen beror min egen envishet på att jag vuxit upp med den finska sisun, men i och med att samma rädsla för svaghet eller brist på perfektion syns överallt och hela tiden, är nog fler lika desillusionerade av livets idyll som jag. Det finns också gott om människor som förminskar, inte bara sin egen utan andras känslor. De som säger att ”Ja, men hon skär ju sig bara för uppmärksamhet” eller ”Han mår ju inte alls så dåligt egentligen”. Till dem vill jag klargöra att ett rop på hjälp inte ska tystas och glömmas bort bara för att de själv inte ser någon anledning att komma till undsättning.

Ungdomsåren är svåra. Man ska hitta sig själv, ta jätteklivet från familjens trygga armar ut i vuxenvärlden och även tampas med samhällets förhoppningar och krav. Här blir uppförsbacken för många lång och brant. Psykologer, kuratorer och läkare måste då finnas för att påminna om ljuset i änden av tunneln. Dock speglar inte resurserna samhällets behov. Att läkare hejvilt skriver ut mediciner gör mig vankelmodig. Visst är det en självklarhet att man vid behov ska få antidepressiva för ångest eller lugnande för sömnproblem, men en gräns måste ändå finnas. Antidepressiva förlamar känslor. Det blir en tillflyktsort bort från det mörka hörnet in i ett annat. Hur ska man någonsin kunna tillfriskna om man fortfarande med piller, som skulle vara lösningen på alla problem, ligger apatisk i sängen utan att kunna lokalisera varför? Nej, som klyschan lyder löser inte flykt ett enda problem. Man måste få våga känna, klämma och bemöta sin ångest. Annars kommer man aldrig kunna känna, klämma och bemöta glädjen.

Ta hand om er,
Jenny

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".