Foto: Tanja Keisu.

När det inte längre handlar om att leva, utan om att överleva

Genom det oändliga mörker som lagt sig framför livets lins tränger det sig in. Det håller bröstkorgen i rörelse. Håller livet balanserandes vid dödens gap. Där, på kanten, mitt i tomheten står man inför ett val. Att låta sig slukas av mörkret, eller återvända till livet för att fyllas av det ljus som envist håller en kvar.

Det är skrämmande hur man kan gå så oerhört vilse i sig själv, så vilse att man inte längre hittar tillbaka själv. Tillbaka till den människa man levt med vartenda ögonblick av livet, den människa man ska känna utan och innan. Att någon annan ska guida en längs de stigar man själv trampat upp, de stigar man vandrat för att komma till... ingenting. Till tomheten. Där och då, när det inte längre handlar om att leva, utan om att överleva.

Kanske borde vi alla stanna upp ibland. Dagligen unna oss samma tid som vi lägger på det yttre, för att ta hand om det inre. Ge oss själva uppskattning och kärlek, för att vårda det viktigaste av allt, det livslånga förhållandet med oss själva.

Kärlek, Tanja

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".