Foto: Camilla Wennberg.

Vårt språk

Jag tror de allra flesta tornedalingar har hört historien om vårt språk. Meänkieli. Historien som innefattar språkförtryck och underminering. För drygt 100 år sedan yrkade regeringen på att man främst skulle lära sig svenska i skolan och därefter följde totalförbud av meänkieli på många skolor runt om i Tornedalen. Min farmor och farfar verkar dock inte alls ha upplevt detta förtryck. De har aldrig pratat negativ om sin skolgång, eller någonsin nämnt att de inte fått prata sitt modersmål. Min pappa, som är yngst av fyra barn, kunde svenska när han började skolan men det kunde inte hans äldre syskon. De pratade bara meänkieli.

När mormor och morfar började skolan, i andra byar än farmor och farfar, fick de inte prata meänkieli. Mormor berättar hur deras lärare satt i fönstret, rökte och höll koll på eleverna som lekte ute på rasten. Fick han höra ett enda ord som inte var på svenska visslade han och pekade på det barnet som pratat på ”fel språk” och de fick komma in på finskrivning. Ett ganska milt straff kan man tycka efter att ha hört vad andra berättat. Min mormor och morfar lärde inte sina barn meänkieli.

Tänk dig att växa upp i en miljö där ditt ursprung inte är värt någonting. Att inte få prata det språk man har närmast hjärtat. Att det ligger en skam i att vara den man är född att vara. En tornedaling.

Min mormor och morfar pratar meänkieli idag. Jag tror inte att det skäms över sitt språk. Jag vet egentligen inte om de någonsin har gjort det. Men att min mamma och hennes syster inte lärt sig meänkieli när de var unga kanske är ett tecken på att man har det så inpräntat att det är ”fel språk”. Att det är fult. Att man kommer allra längst på att vara enspråkig när man föds.

Jag har inte heller lärt mig meänkieli. Mitt modersmål? Jag fick aldrig lära mig det som liten, kanske för att min mamma inte heller hade gjort det. Och när vi gick på högstadiet kom nya bestämmelser om att vi elever skulle lära oss meänkieli. Men alla motsatte sig. Till och med lärarna. Pinsamt var det. Vem ville skylta med att man kom från en liten sketen håla långt uppe i norr, som ingen kände till? Nej, man försökte Stockholmisera sig. Den största komplimangen man kunde få var när någon trodde att man kom söder ifrån. Då kunde man ju inte ha meänkielin pockandes i bakhuvudet som gav en ful dialekt. Alla tyckte vi att det var onödigt, ingen skulle ju ändå bli kvar där uppe. Inte ens jag. Och vad har man för användning av ett extra språk som är så koncentrerat dit, till lilla Tornedalen?

Nu förstår jag. Jag ångrar att jag var så dum som tonåring och inte tog chansen när jag hade den. Idag inser jag storheten av att vara flerspråkig. Att ha ett språk som mina förfäder har pratat i alla tider. Därför försöker jag nu lära mig. Så att jag kan prata med min farfar, min mormor och min morfar på deras språk. Så att jag kan föra vidare Vårt språk, Meänkieli, till mina barn. Så att jag kan ge dem den rikedom jag saknade när jag var ung. En rikedom i att vara tvåspråkig.

Idag är jag stolt över att vara tornedaling, och jag hoppas att alla de som upplevde språkförtrycket under sin skoltid också är det.

/Camilla

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".