Foto: Jenny Styrman.

Minun kielet

Idag identifierar jag mig stolt som både svensk och finsk. Så har det inte alltid varit. Den finska ådran i mig syns tydligare bland söderlänningarna i Göteborg än i tornedalingarnas gränsland där jag istället känner mig mer svensk än någonting annat. Finskheten tunnas automatiskt ut i Övertorneå där det inte längre är jag som behärskar det finska språket, utan bristen på finskan som tyglar mig.

Egentligen kan jag finska. Inte flytande, men inte heller obrukbart dåligt. När jag kom upp i tonåren slutade jag nästan att prata finska helt. Det var från början inte ett medvetet val, utan gradvis blev min vardag mer distanserad från somrarna och släkten i Finland. I samma takt slocknade även modet, trots att viljan att prata fortfarande brann klar. Jag har sedan modet försvann förlitat mig på mina finska släktingars svenskkunskaper för att själv slippa kliva ut ur min trygghetszon. När deras svenska inte längre räcker till slutar samtalet där och då. Ibland kommer vi inte längre än ”Mitäs kuuluu?”. Den ofrivilliga tystnaden lägger sig över allt som så gärna vill bli sagt, över starka ord som blir färglösa. Näkymättömiä.

När mitt språk gått förlorat, med gemenskapen den bär, känner jag mig nog som filmens Elina: olen näkymätön niin kuin minua ei olisikaan.

/Jenny

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".