Torne älv. Foto: Tanja Keisu.
Gränslöst

För första gången i mitt liv var jag dövstum

Tåget hade precis passerat Linköping, i sätet mittemot satt en liten flicka och målade. Hennes stora blåa ögon strålade nyfikenhet och skratten hon delade med sina föräldrar, fick även mig att le stort inombords. Men för första gången i mitt liv var jag dövstum. Jag kunde bara iaktta hur hon spred glädje runtomkring sig, men jag förstod inte ett ord av vad hon sa. Där och då förstod jag hur många  av de senare generationernas enspråkiga tornedalingar känner, att bo vid gränsen med ett språkligt handikapp.

Jag ser mig inte som någon språkmänniska. Jag läste franska under grundskoletiden och kan i dagsläget sträcka mina kunskaper till att beställa mig en äppelglass. Så jag klarar mig undan svält, men inte mycket mer än så. Jag glömmer ofta bort min trespråkighet, då den nästan hela livet varit en vardag. Men så påminns jag om den osynliga rikedom jag har och känner mig oerhört tacksam.

Meänkieli har jag alltid sett som ett sätt för oss tornedalingar att mötas halvvägs på den språkliga älven. Då jag behärskar både finska och svenska, är meänkieli mer en dialekt för mig. En dialekt med en hel del fantastiskt fina och roliga ord som jag gärna använder mig av. Om jag fick välja vilken hjältekraft som helst, skulle jag välja att behärska alla världens språk.

Kram från Tanja

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".