Foto: Karin Lycke / Sveriges Radio
Gränslöst

Myten om Tornedalingen

Jag gillar fördomar. Det bästa med fördomar är att kunna bevisa motsatsen. Jag har fördomar. Massvis. Speciellt gentemot sörlänningar, kanske främst Stockholmare, trots att jag bott där ett flertal år. Fördomar kan vara negativa. Fördomar kan vara positiva. Fördomar är naturligt. Men grejen är att inte hänga upp sig och stå fast vid sina övertygelser. Grejen är att öppna sitt sinne och bilda nya uppfattningar. Jämföra kulturer och lära sig något nytt. Och minnas att inte dra alla över en kam.

Det mina Stockholmskollegor oftast frågade var om livet i Tornedalen var som i filmen Jägarna. Om det var burdusa män som drack för mycket alkohol, jagade och var öppet rasistiska. De frågade också om alla snusar och är sådär tysta.

En gång fick jag frågan om alla kör skoter när de ska till jobbet. Om vi ens använder bilar under vintern. I samma veva sa en annan att Tornedalingar inte jobbar, de lever på bidrag; outbildat folk som hellre dricker hembränt och slipar kniven som är med överallt.

Någon undrade smått förvirrat om alla Tornedalingar lever av renskötsel och trodde det var synonymt med att vara same. ”Och samer är ju korta, det är inte du?”

Fördomarna har varit både humoristiska och ibland stötande. Men också positiva:

  • Tornedalingar är duktiga på att jobba och de har god moral.
  • Tornedalingar är stabila människor.
  • Tornedalingar är lojala och trevliga.
  • Tornedalingar hjälper varandra.

Jag gillar fördomar. Fördomar blir som vandringssägner. Fördomar skapar myten om Tornedalingen.

/T

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".