Tanja Keisu.

Där är hon och här är vi

Ibland ringer de mig sent om fredagskvällen bara för att höra hur det är. För att de kommit att tänka på mig, för att de tittat på vädret och sett Arvidsjaur, Växjö eller Sundsvall. För att de tänkt att där är hon och här är vi. Ibland pratar vi bara om just vädret. Ibland pratar vi om allt. Om det förflutna, om nuet och om framtiden som ständigt står och väntar på oss. Ibland rusar tiden i luren en väldig fart och filmen jag börjat se är nästan slut. Ibland saknar de mig så det gör ont, precis som min hemlängtan ibland gör ont. För jag fattas dem, precis som de fattas mig.

Jag går förbi radhusområdet på kvällsrundan. Där står fem identiska hus på var sida om vägen, allihop bebodda av övre medelåldern. Det är perfekta blomsterarrangemang på varje trapp, häckarna är klippta med millimeterprecision och en gammal 940 blänker på en utav de identiska garageuppfarterna. Det är folk med utflugna barn, med tid till millimeterprecision. Jag kan känna en tid då området kryllade av stödhjul och hyss. När han med mopeden lämnade av sin första kärlek. Jag kan känna en tid av skrapsår på knäna och barn som springer mellan öppna dörrar. Jag kan känna flyttlasset och tomheten som det lämnade efter sig, ett gammalt fotografi i en dammig ram på flickrummet.

Ibland åker jag tillbaka till mitt efter en lång tid hemma i norr. Då brukar de ringa när gråten i halsen lagt sig, för att få den att bubbla upp igen när de hör min röst. För att de gått in på mitt rum som vanligt, men mötts av något ovanligt. Av tomheten. Då finns jag där, som ett gammalt fotografi i en dammig ram på flickrummet. För jag fattas dem, precis som de fattas mig.

Kärlek, Tanja

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".