Han kommer träffa.

En fars

För två månader sen ringde Kringlans telefon. Det var Valle Westesson, den gamle Hej Domstol-medarbetaren, som undrade om han fick låna en gongong. En helt normal historia hittills. Den fortsätter: Kringlan svarade att han inte ägde en gongong, men var glad för att bli tillfrågad. Valle förklarade att det skulle finnas en gongong i radiohuset. Kringlan sa att det va klart att Valle skulle få låna den.

Kringlan åttog sig uppdraget att anförskaffa metall-freesbeen. Han misslyckades. För det var ju ingen som visste var den gonggongen var. Vi lät saken bero, oavsett vad så kan ju ingen vara i ett brådskande behov av en gonggong. Såvida man inte sitter i orkesterdiket under uppsättningen av Miss Saigon.

I måndags kom vår chef in på vårt kontor:
-Pang Prego, jag har hört att ni har gonggongen, jag behöver den.
-Till vad? undrade vi, har radioteatern haft bort sin? Igen? 
-Nej, Valle Westesson har tydligen blivit lovad den av någon här på radion, sa hon och fortsatte: Undrar vem det kan va, eftersom den är värd 100 000 kronor. Jaja, det måste ju vara nån som har dom befogenheterna.
-Gulp. Lät Kringlan.
-Den ska hämtas imorrn vid 11. Josefin, du rullar fram den då.

Imorrn? Kl 11? Josefin? Och, förlåt, rullas? Gonggongen hittades i ett förråd. Ett väldigt högt förråd. Det var ju inte en damorkestern-stor gonggong, den var Fångarna på fortet-stor. Värd hundratusen kronor, som nu är utlånad till Valle, via vår chef, av Kringlan, levererad av mig.

Visa mig min arbetsbeskrivning.
/Josefinito

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".