Stort internationellt upprop för Dawit i The Guardian

I går, den 24 maj 2010, publicerade tidningen The Guardian i London ett upprop för Dawit Isaak. Uppropet är undertecknat av två tidigare svenska statsministrar, några tidigare ledande politiker från grannländer, ordföranden i riksdagens kommitté för Dawit Isaaks frigivning Cecilia Wigström och en lång rad författare, journalister och kulturpersonligheter. 

-Det nya med detta upprop är inte bara att det för första gången på detta sätt lyfter frågan om de fängslade redaktörerna i Eritrea till ett internationellt plan. Uppropet innehåller också ett viktigt initiativ för att ställa ett läkarteam stand by och dagligen begära inrestillstånd för detta läkarteam för att besöka Dawit Isaak i fängelset. Hans hälsa är nu dålig och det är stor risk att han dör i det mycket hårda läger där han förvaras, meddelar Åke Wredén - en av undetecknarna och kanske den som var först med att uppmärksamma Dawit Isaaks öde. I varje fall var han först med att få igång Sveriges Radio om fallet i början av.

EU governments must support Eritrea's prisoners of conscience

Detta upprop 24 maj för Dawit Isaaks frigivning och om att ett läkarteam ska stå berett att besöka Eritrea är undertecknat av bland andra Ingvar Carlsson och Ola Ullsten, och publicerades i 

För att kunna se hela listan på undertecknare hänvisar The Guardian till, där uppropet finns i svensk översättning och med samtliga undertecknare.

---------------------------------------

Vi publicerar också texterna här under:

----------------------------------------------

EU governments must support Eritrea's prisoners of conscience

Eritrea has held Swedish journalist Dawit Isaak without charge for eight years. The west must stand up to this brutal regime

While we cannot be sure that there is a heaven, three weeks ago we received partial confirmation that hell is a reality with a known location. Its address is the infamous Eiraeiro prison in Eritrea, 10 miles north of the capital city Asmara, where 35 high-level political prisoners of the Eritrean regime have been held captive in recent years.

Fifteen of these prisoners are known to have died, nine are suffering from serious medical problems and the others are enduring brutal prison conditions. One of them is the journalist Dawit Isaak, a Swedish citizen, who was first detained in 2001. He was briefly released in 2005, only to be rearrested again within days. In all of his eight and a half years of detention, he has never been formally charged with a crime. Isaak and nine journalist colleagues were arrested seemingly for nothing more than criticising the lack of press freedom and democratic debate in Eritrea.

The most recent revelations of a former prison guard who managed to flee to neighbouring Ethiopia in January, and whose information was first reported in Sweden in April, make clear that Isaak and other inmates are kept in horrendous circumstances. They are not allowed any contact with the outside world or with each other. Their cells are brutally hot almost all year round. They are constantly shackled and the only time they leave their cells is to spend one hour per day in a walled courtyard measuring four square meters. The men receive virtually no medical care and many appear to be psychologically broken.

According to a former guard, who fled because he feared for his own life if the prisoners died, the deprivations suffered by the inmates are "worse than torture". Under pressure from critics, the Swedish government has repeatedly refused comment, asserting that it is doing everything it can to rescue Dawit Isaak. The Swedish public, Isaak's family and human rights activists are increasingly concerned, however, that Isaak, who suffers from diabetes, may be lost before help reaches him. Their concerns appear well justified.

Why, for example, have Swedish officials so far not bothered to interview the escaped prison guard?

We would like to stress that we do not completely discount the value of silent diplomacy. While we fully appreciate the enormous difficulties and complexities of the case, the question that presents itself most urgently is, what can we all do together to save Isaak before it is too late? Efforts at the EU level, such as seeking the suspension of aid to Eritrea, as well as applying diplomatic pressure on the regime, are vitally important. The EU process is slow and bureaucratic, and the representatives' attention is currently diverted by the spreading global financial crisis.

We strongly believe that the battle also has to be taken directly to Eritrea. President Isaias Afewerki has to be prevailed upon to accept a credible emissary who negotiates Isaak's release. At the same time, the Eritrean regime's violation of international humanitarian conventions for the treatment of prisoners, such as ensuring adequate food, medical care and other basic rights, needs to be highlighted in the most stringent terms. A Swedish or international medical team – under the auspices of the International Red Cross or an organisation such as Doctors Without Borders – should be placed on 24-hour standby to leave for Eritrea.

The Eritrean government should be requested every single day to give clearance for such a visit. That would highlight the problem while also underscoring the most necessary action to be taken this very instant. The idea that Afewerki cannot be dealt with, that he is worse than any other dictator, is a fallacy. Sweden and the EU must now send a strong signal. They must officially and publicly demand access to a prisoner who is not only a full Swedish citizen, but also an EU citizen (its only prisoner of conscience). Isaak, tragically, stands as a symbol for the continued suffering of the victims of human rights abuses worldwide. If democratic governments fail to firmly stand up to such outrages, they not only lose credibility but become passive aides of the torturers who commit these crimes.

• This open letter was signed by Esayas Isaak, brother of Dawit Isaak, founder of the Free Dawit Committee, as well as Ingvar Carlsson, former prime minister of Sweden, Ola Ullsten, former prime minister of Sweden, Mogens Lykketoft, former foreign minister of Denmark, Thorvald Stoltenberg, former foreign minister of Norway, Carl Tham, former minister of education, Sweden, Cecilia Wigström, member of the Swedish Parliament, leader of the All-Party Group for Dawit Isaak, Maxamed Daahir Afrax, author, president of the Somali-speaking PEN, Djibouti, Russell Banks, author, USA, André Brink, author, South Africa, John Le Carré, author, Great Britain, Nuruddin Farah, author, Somalia, Abdulrazak Gurnah, author, Tanzania/Zanzibar, Charles Onyango-Obbo, editor, The Nation, Nairobi, Shailja Patel, author, Kenya, Abdourahman Waberi, author, Djibouti, Günter Wallraff, author and activist, Germany, Ove Bring, professor of international law, Sweden, David Matas, international human rights attorney, Canada, Elsa Chyrum, director of Human Rights Concern - Eritrea, Great Britain, Joel Simon, executive director, Committee to Protect Journalists, USA Jean-François Julliard, secretary general of Reporters Sans Frontières, France, Christian Rickert, reporter Ohne Grenzen, Germany, Peter Englund, author, permanent secretary of the Swedish Academy, Jesper Bengtsson, president of Reporters without Borders, Sweden, Mats Söderlund, president of the Swedish Writer's Union, Ola Larsmo, chairman Swedish PEN, Mehari Abraham, Eritrean journalist in exile, program director Tv-Zete, Sweden, Susanne Berger, researcher, USA, Vibeke Sperling, senior correspondent Politiken, Denmark, and more. 

------------------------------------------------

Och här bildtexten och uppropet som publicerades av Expressen:  

---------------------------------------------------

"Om demokratiska regeringar inte kan stå starka mot sådana övergrepp som Dawit Isaak är offer för, så tappar de inte bara i trovärdighet: de blir passiva medhjälpare till de torterare som begår brotten. "  

Det skriver brodern Esayas Isak tillsammans med rad svenska och internationella intellektuella som Günter Wallraff, John le Carré, Peter Englund och Ingvar Carlsson under rubriken:

"För Dawits kamp direkt med Eritrea"

Om paradiset finns vet vi inte. Men för tre veckor fick vi delvis bekräftat att helvetet finns på en plats på jorden. 
Adressen är det ökända Eira-Eirofängelset i Eritrea, 16 kilometer norr om huvudstaden Asmara. 
Dit har 35 uppsatta politiska fångar förts. 
15 av dem har redan dött. 
Det vet vi. 
Nio av dem är allvarligt sjuka. Resten tvingas leva under de mest brutala förhållanden. 
En av dem är den svenske medborgaren Dawit Isaak.     

Under sina snart nio år i fängelse har han aldrig åtalats för något brott. Han greps tillsammans med nio andra journalister som inte gjort något annat än kritisera bristen på demokratisk debatt i Eritrea.

De senaste uppgifterna om honom publicerades i Expressen 3 maj. 

En tidigare fängelsevakt beskrev hur Dawit Isaak och de andra fångarna hålls under närmast obeskrivligt grymma former. Vakten fruktade för sitt eget liv och flydde till Etiopien i januari. Han berättar att fångarna inte får ha någon kontakt med omvärlden. Inte heller med varandra. 

Cellerna är fruktansvärt heta under stora delar av året. 

Fångarna har ständigt handfängsel. De får bara lämna sina celler under en timme varje dag. Då förs de till en muromgärdad rastgård på 2x2 meter. Fångarna får knappt någon medicinsk hjälp och flera av dem verkar mentalt nedbrutna. Enligt den förre vakten är förhållandena i fängelset "värre än tortyr".

Den svenska regeringen vägrar gång på gång att kommentera vad den gör, utom genom att säga att den gör allt i sin makt. 

Dawit Isaak lider av diabetes. Oron för honom är redan stor, men nu ökar risken för att det snart är för sent att rädda hans liv. 

Utrikesminister Carl Bildts har lovat att "vända varje sten". Samtidigt har svenska tjänstemän inte ens brytt sig om att träffa den tidigare fängelsevakten. Och det trots att UD från flera håll fått detaljerade rapporter om vad han har berättat.

När de första uppgifterna från vakten dök upp i april svarade Carl Bildt på en fråga i Riksdagen att UD alltid hanterar ny information på samma sätt: man värderar den noga och bestämmer sen vad som bör göras. Det är svårt att tro att den svenske utrikesministern inte hade information redan innan rapporterna nådde svenska medier. Därför borde UD vara långt på väg i sin värdering av uppgifterna vid det här laget.

Än mera upprörande är statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande i svensk TV nu i maj. När han fick frågan om varför svenska UD inte intervjuat den tidigare vakten, svarade han att han "inte kände till de enskilda detaljerna i det här fallet" och att han inte "styr över UD på det sättet".

Man är frestad att fråga hur han kan hålla sådan sval distans om Dawit Isaak nu verkligen är en nyckelfråga för den svenska regeringen?

Vi vill understryka att vi inte helt bortser från värdet av tyst diplomati. Det kan definitivt vara det rätta i vissa lägen. Men nu ringer alltfler varningsklockor mot den strategin. Om UD, enligt Carl Bildt behöver tid att "värdera läget", verkar några mer resoluta åtgärder från svensk sida avlägsna.

Vi inser till fullo svårigheterna och hur komplicerat ärendet är, men nu är det hög tid att fråga sig vad vi alla kan göra tillsammans för att rädda Dawit Isaak innan det är för sent.

Åtgärder inom EU, som att stoppa biståndet och lägga diplomatiskt tryck på den eritreanska regimen, är i ordets verkliga mening livsavgörande. Men EU-maskineriet är långsamt och byråkratiskt och för närvarande upptaget med den internationella finanskrisen.

Därför anser vi att kampen måste föras direkt till Eritrea. President Isaias Afewerki måste tvingas acceptera ett trovärdigt sändebud som kan förhandla fram att Dawit Isaak släpps.

Samtidigt måste Eritrea kraftfullt göras medvetet om sina flagranta brott mot internationella humanitära regler för hur fångar skall behandlas: mat, medicinsk vård och andra grundläggande rättigheter.

Ett svenskt eller internationellt läkarteam bör sättas samman för att med 24-timmars varsel kunna åka till Eritrea.

Det kan ske under Röda Korsets eller Läkare utan gränsers överinseende. Därefter skall den eritreanska regeringen varje dag tillfrågas om inresetillstånd. Det skulle sätta problemet i blixtbelysning och samtidigt innebära att de mest trängande behoven tillgodoses.

Tanken att president Afewerki inte skulle gå att rå på, att han skulle vara värre än alla andra diktatorer, är orimlig. Sverige och EU måste nu sända mycket kraftiga signaler. De måste officiellt och öppet kräva att få träffa den fängslade Dawit Isaak, som inte bara är svensk medborgare, utan också den ende medborgaren i EU som är samvetsfånge.

Tragiskt nog är Dawit Isaak en symbol för det lidande som offren för brott mot de mänskliga rättigheterna ständigt utsätts för, över hela världen.

Om demokratiska regeringar inte kan stå starka mot sådana övergrepp, så tappar de inte bara i trovärdighet: de blir passiva medhjälpare till de torterare som begår brotten.

(Översättning: Björn Tunbäck)

I samarbete med Guardian

(Denna artikel publiceras i dag på originalspråk i den brittiska tidningen the Guardians nätupplaga. Publiceringen i Expressen är ett resultat av ett generöst samarbete från the Guardians sida. Läs mer på guardian.co.uk )


De har skrivit på


Esayas Isak, Dawit Isaaks bror, grundare av Free Dawitkommitten
Ingvar Carlsson,  fd statsminister, Sverige
Ola Ullsten, fd statsminister, Sverige
Mogens Lykketoft, fd utrikesminister, Danmark
Thorvald Stoltenberg, fd utrikesminister, Norge
Carl Tham, fd utbildningsminister, Sverige
Cecilia Wigström,  riksdagsledamot, ledare för Riksdagens tvärpolitiska Dawit Isaakgrupp
Maxamed Daahir Afrax, författare, ordförande i somaliska PEN, Djibouti
Russell Banks, författare, USA
André Brink, författare, Sydafrika
John Le Carré, författare, Storbritannien
Nuruddin Farah, författare, Somalia
Abdulrazak Gurnah, författare, Tanzania/Zanzibar
Charles Onyango-Obbo, redaktör, The Nation, Kenya
Shailja Patel, författare, Kenya
Abdourahman Waberi, författare,Djibouti
Günter Wallraff, författare, Tyskland
David Matas, människorättsadvokat, Kanada
Ove Bring, professor i folkrätt, Sverige
Elsa Chyrum, ledare för Human Rights Concern-Eritrea, Storbritannien
Joel Simon, generalsekreterare, Committee to Protect Journalists, USA
Jean-François Julliard, generalsekreterare, Reporters Sans Frontières, Frankrike
Christian Rickert, Reporter ohne Grenzen, Tyskland
Peter  Englund, ständig sekreterare, Svenska Akademin
Jesper Bengtsson, ordförande, Reportrar utan gränser
Mats Söderlund, ordförande, Sveriges Författarförbund
Ola Larsmo, ordförande, svenska PEN
Mehari Abraham, eritreansk journalist i exil, chef TV-Zete, Sverige
Susanne Berger, forskare, USA
Vibeke Sperling, Senior Correspondent, Politiken, Danmark
Lars Adaktusson
Marianne Ahrne
Christoph Andersson
Anna Bengtsson
Ulla Berglindh
Marcus Birro
Peter Birro
Maria-Pia Boëthius
Gunnar Bolin
Peter Bratt
Monica Braw
Göran Börge
Terry Carlbom
Firat Ceweri
Christina Cox Eriksson
Haideh Daragahi
Tulle Durling
Britt Edwall
Ylva Eggehorn
Kerstin Ekman
Maria Ekman
Torbjörn Elensky
Horace Engdahl
Erik Eriksson
Par Faustino
Johan Fornäs
Hédi Fried
Inger Frimansson
Lars Grahn
Stefan Gurt
Maria Gustafsson
John Hagström
Anders Hallengren
Stig Hansén
Carola Hansson
Tom Hedlund
Stefan Helgesson
Stefan Hilding
Lars Hjalmarson
Yvonne Ihmels
Marianne Jeffmar
Anna Jörgensdotter
Sigrid Kahle
Martin Kaunitz
Else-Britt Kjellqvist
Bengt af Klintberg
Petra König
Hans Lagerberg
Kerstin M Lundberg
Azar Mahloujian
Otto Mannheimer
Rimma Markova
Daniela Marquardt
Jonas Modig
Maria Modig
Jasim Mohamed
Jesper Monthán
Peter Mosskin
Gerald Nagler
Monica Nagler
Cilla Naumann
Suzanne Nessim
Lars Norén
Sven Norfelt
Meta Ottosson
Vasilis Papageorgiou
Joanna Rubin Dranger
Eva Runefelt
Arne Ruth
Margareta Rye
Niklas Rådström
Kaj Schueler
Mehmet Serif Sener
Fredrik Sjögren
Göran Sonnevi
Eva Stenberg
Jan Stolpe
Maarja Talgre
Rebecka Tarschys
Jenny Tenenbaum
Björner Torsson
Björn Tunbäck
Annika Törnquist
Jan Olov Ullén
Boel Unnerstad
Thomas von Vegesack
Ola Wallin
Siv Widerberg
Per Wirtén
Åke Wredén
Per Wästberg
Pia Zandelin
Leif Öbrink
Birgitta Öhman