Boken Wikileaks av Daniel Domscheit-Berg

Sex, lögner och läckor - Wikileaks inre liv

Fake it till you make it. Bluffa tills du kan göra det på riktigt. Den taktiken är bilden som tonar fram ur den uppmärksammade boken Wikileaks - sajten som förändrade en hel värld som kom ut i dag i mer än tio länder samtidigt. Den är skriven av Daniel Domscheit-Berg, Julian Assanges parhäst i uppbyggnaden av läcksajten.
Den berättar om skakig teknik, överdrivna påståenden om organisationens storlek, grundaren Assanges storhetsvansinne och divalater och sönderslitande strider mellan aktivisterna när sajten på några månader gick från skugga till strålkastarljus.

Mest slående är det som jag kämpat med hela hösten, då jag gjort inslag efter inslag om Wikileaks: Hemlighetsmakeriet. Det är förstås ironiskt att kämpa för yttrandefrihet men själv inte berätta något om hur organisationen fungerar. Det motiv som Wikileaks uppgivit var  självklart källskydd - men det har känts som att det inte riktigt räckt för att försvara allt hemlighetsmakeri.
Och nu får vi i boken veta att mycket handlade om att Wikileaks ville göra sig större än man var. Julian Assange har pratat om hundratals, t o m tusentals aktivister - men det handlade ända fram till 2009 inte om mer än två killar med laptops och en enda slutkörd internetserver. Men två killar som skickligt använde olika epostadresser och påhittade identiteter i kommunikationen med omvärlden. Vissa identiteter visste inte ens Daniel Domscheit-Berg ifall de existerade, bara Julian Assange.

Ända tills 2010, skriver Domscheit-Berg, var deras "säkra" möjlighet att lämna in läckor bara ett enkelt webbformulär, utan avancerade krypteringar och anonymiseringar. Nu är det säkra system som senare byggdes upp åter borta efter avhoppen av såväl Domscheit-Berg som den ledande teknikern. Däremot verkar Julian och Daniel ha varit bra på hålla sig med säkra telefoner, med massor av simkort att välja på sparade i filmburkar.

Daniel Domscheit-Berg skriver också att de hundratals volontärer som skulle arbeta med att granska läckor innan släpp för att säkra att de är autentiska aldrig fungerat. Det var bara Julian och Daniel som gjorde det jobbet, fram till de amerikanska megaläckorna, då olika mediehus togs med i arbetet. Men Domscheit-Berg konstaterar att man hittills inte gjort några missar - av tur eller skicklighet. 
Han skriver också om Assanges fallenhet för lögner och hur han ständigt hittar på fantasifulla förklaringar för sena ankomster och slarviga misstag samtidigt som han har enorma och orealistiska krav på sina oftast obetalda medarbetare. Han säger att Assanges självbiografi - som ska komma ut senare i år - måste ses som skönlitteratur med tanke på hur många versioner han  fått höra om Julians uppväxt genom åren.
Han ger också exempel på hur Assange (och han själv) upptäcker att anfall är bästa försvar mot kritiskt granskande journalistik. När en tysk tidning ställde frågor om hur juridiskt hållbart Wikileaks källskydd egentligen var, avfärdade Julian Assange det bara med att artikeln var "felaktig". Domscheit-Berg konstaterar att de lärde sig att det fungerade - problemen var bortglömda till nästa gång. 
När trycket utifrån ökade - liksom oenigheten inåt - blev Julian Assange enligt Daniel Domscheit-Berg allt mer kejserlig i sin stil och sitt språkbruk. En favoritformulering på de chattar som användes för kommunikationen var "Do not challenge leadership in times of crisis" - utmana inte ledaren i kristider. DDB noterar ironin i att ta över språket från de militärer vars hemlighetsmakeri man ständigt ville bekämpa.
Dessutom är det pikant i dessa rättegångsdagar att höra berättelser om hur Julian Assange enligt Domscheit-Berg talar om hur han vill sätta barn till världen i alla världsdelar och sprida sina goda gener. I de svenska polisförhör om våldtäktsmisstankar som läckts ut på nätet ställer poliserna till flera av Julian Assanges bekanta frågan om de tror att han med avsikt velat göra sina sexpartners gravida.
Daniel Domscheit-Berg, som ändå är den som näst Assange själv rimligen vet mest om Wikileaks, avslutar boken med några frågor som han anser måste besvaras för att sajten ska vinna full trovärdighet. Vissa av dem är särskilt intressanta för en svensk publik: 
Han undrar vilken roll Israel Shamir och Johannes Wahlström spelar i Wikileaks, han vill ha besked om hur pengarna som nu börjat strömma in ska användas och han vill veta vem som bestämmer i Wikileaks - hur organisationen ser ut. 
Det här är ju frågor som vi tagit upp i programmet under hösten och i onsdags fick jag ett mejl från Domscheit-Berg - som jag stött på för intervjuer under hela hösten utan framgång. Han ville nu i sista stund, när boken redan var tryckt, ha hjälp med några uppgifter om vad vi berättat i programmet om hur Johannes Wahlström fått betalt av Aftonbladet och Sveriges Television för sin research i samband med Wikileaks. 
Jag uppfattar det som en del i den strid som nu börjat om den problematiska bild Domscheit-Berg ger av Wikileaks inifrån. Julian Assange och talespersonen Kristinn Hrafnsson har redan utfärdat uttalanden som förringar Domscheit-Bergs betydelse för Wikileaks på ett uppseendeväckande sätt. 

Lars Truedson, Medierna
lars@tredjestatsmakten.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".