Fejkade youtubedokumentärer är det nya PR-tricket

Jack Werner - Fejkade youtubedokumentärer är det nya PR-tricket
3:53 min

Vår sociala medier-krönikör Jack Werner gör upp med den senaste trenden att köpa vår uppmärksamhet: De virala skenbart smyginspelade videoklippen som lömskt länkas upp på Youtube och sedan far vidare på motorvägen rakt in i spalterna.

Läs texten till krönikan här:

"Just when I thought I was out... they pull me back in!"

Så säger en trött och uppgiven Al Pacino i rollen som Michael Corleone, när han i Gudfadern tre tvingas till den bittra insikten att det går att ta honom ur maffian, men aldrig att ta maffian ur honom.

Även vi trodde vi var klara. Men så drog de tillbaka oss igen. Extra val, särskrivet om jag får be, i mars. Och eftersom då förhållandet mellan desperat politik-PR och media återaktualiserats vill jag ta tillfället i akt att ge alla spinndoktorer ett tips: gör smygfilmer av era talepunkter och ladda upp dem på Youtube.

För det här, det är det nya heta sättet att billigt köpa in sig på nyhetssajternas förstasidor. Det är det nya pressmeddelandet, den nya tveksamma undersökningen, den nya sluga bjudresan. Uppenbarligen är allt som behövs en klatschig två minuter lång rulle, för att med breda penseldrag få prångla ut i princip vilket budskap man vill genom massmedierna. Då spelar det ingen roll att tidningarna inte har någon aning om vad som inträffat under inspelningen, vilken metodik du använt, vilka du intervjuat eller filmat eller vad de själva överhuvudtaget tycker om filmen de hamnat i.

Jag kan rada upp exempel i evighet. Den syriska pojken som hjältemodigt kastade sig ut i krypskyttarnas korseld för att rädda en liten flicka. En film som visade sig vara en norrmans snyftiga moralkaka, inspelad på Cypern, menad att – citat – väcka debatt. Den unga kvinnan som vandrade längs New Yorks gator och samlade sexistiska kommentarer från förbipasserande män. En film som visade sig ha klippt bort de vita männens sexism, och bara sparat de som inte såg fullt så kaukasiska ut. En annan ung kvinna, som spelade berusad för att undersöka hur många män som skulle försöka utnyttja henne – vilket många också gjorde. En film som visade sig ha fått de delaktiga männen att tro att de var med i en studentfilm, och i princip gett dem varsitt manus.

Alla tre är filmer som fick gigantisk spridning, ni vet den där härliga virala sorten som medier inte riktigt kan förklara men är ack så glada att själva bygga vidare på. Den där sortens spridning som gjort att uttrycket ”som en löpeld”, enligt min sökning i mediearkivet Retriever, gått från att användas 27 gånger i svensk media år 1994 till att användas 637 gånger hittills i år. Det är ju lösenordet för att få skriva om något som alla pratar om, att få hösta in några härliga klick bland de miljontals som varje kväll regnar ner över svenska folkets musmattor. Vem bryr sig då om filmen man lägger ut, om att den är sann, om att den är relevant? Ni får exponera er hos mig, och jag får låna er sensation. Uppmärksamhet mot klick. Quid pro qou.

Så kör hårt, spinndoktorer, och ge er ut med en illa dold kamera under jackan beväpnade med spetsiga sociala experiment. Se svenskarna som i själva verket inte vill betala skatt, se invandrarna som kallar dig ”svenne”, se männen som hatar kvinnorna som hatar män som hatar kvinnor. Eller vice versa. Allt går att förpacka i en snygg Youtubefilm, och snitsar du till rubriken bra så behöver Omtalat, Lajkat, Nyheter24 och alla deras systrar inte ens fixa den biten själva.

Tricket används redan med stor framgång, så det är bara för politikerna att fram till valet i mars ta efter. Det blir några intensiva månader, det. Eller för att låna de ord som Al Pacino under en scenkväll i London sommaren 2013 skulle använda för att beskriva Gudfadern-trilogin: ”a long, awful, tiring story.”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".