Presskår väntar på tillkännagivande av Nobelpris.
Efter Fröken Friman-debaclet efterlyser Jack Werner en konstruktiv och gemensam väg framåt för forskare och journalister. Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Jack Werner: Journalister och forskare – hjälps åt!

Få har väl missat det utdragna bråket om forskningscred i SVT:s Kvinnorna på Fröken Frimans tid. Vår krönikör Jack Werner har funderat över det ömsesidiga beroendet mellan journalister och forskare:

Romansen mellan vetenskapen och journalistiken har alltid varit stormig. För en tid sedan ägde tidningen Forskning & Framstegs seminariedag Vetjodagen rum, där forskare och journalister träffas och diskuterar vetenskapsjournalistikens väl och ve. Bland reflektioner om faktakoll under tidspress och intresseväckande pressmeddelanden fick också docenten i psykologi Jonas Olofsson plats på scen, och han sade något som på sistone gång på gång dykt upp i huvudet på mig. “Det har hänt mig flera gånger att jag har lagt ner många timmar på att förklara en studie och så går redaktören på en annan story”, sade han och fortsatte: ”Man blir lite besviken när man har lagt så mycket tid och så blir det inget”.

Det är inte svårt att hitta forskare som ger uttryck för samma frustration. ”Många forskare har dåliga erfarenheter av media, till exempel när de tagit sig tid att förklara sin och andras forskning för journalister men ändå inte syns i slutprodukten”, sade statsvetaren Malena Rosén Sundström till exempel vid ett liknande semiarium på Lunds universitet i april 2014. Och då har jag inte ens kommit in på det storbråk som de flesta lyssnarna nu säkert redan associerat till: det som följt i spåren efter SVT-serien ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid”.

Det började när Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola, i Expressen gick ut och sågade serien för hur den enligt honom utnyttjat andras forskning för att själva framstå som mer idoga i sin research. ”Vilka forskare vill dela med sig av sitt vetande till fåkunniga journalister om resultatet blir att de plundras på sina resultat medan andra tar all kredd”, frågar sig Östberg retoriskt. I en uppföljande artikel skriver han att programmet tydligt använt sig av framför allt Josefin Rönnbäck och Christina Florins forskning. Ida Östenberg på SVD understryker detta och skriver att ”det framstår som obegripligt att man, inte ens i eftertexterna, kunnat kosta på sig att nämna deras namn.” Produktionsbolaget Mediebruket, som står bakom serien, svarade med att beklaga att människor känt sig förbisedda men att samtidigt försvara hur de redovisat och inte redovisat sina kunskapskällor. Programledaren Kattis Ahlström har avfärdat det hela som ett Twitterkrig. Tre SVT-chefer har nyligen gått ut och förklarat att de inte i programmen kan redovisa varenda källa, men att de nu publicerat en förteckning över citerad forskning på svt.se.

Källförteckningens tonläge är inte helt befriat från bitterhet: man skriver om filmrullar som skulle ha ”fortsatt att ligga nedfryst i ett arkiv om vi inte hade tinat upp den” och inbjuder de som undrar mer om researcharbetet att diskutera saken med dem ”över en kopp kaffe och i god ton”. Men initiativet, att redovisa sina källor på webben, är så självklart vettigt att man kan undra varför det krävdes en kritikstorm för att det skulle bli verklighet. I internets tid går det inte att hänvisa till utrymmesbrist, utan tvärtom kan man naturligtvis breda ut sig gränslöst med information om var den intresserade tittaren kan lära sig mer. Jag har svårt att se nackdelarna med det. Debatten har dock säkert, som SVT-cheferna i sitt svar skriver, kommit att präglas av den generella frustration som forskare i beroende av medieuppmärksamhet för att få mer anslag känner kring journalister och hur de utnyttjar deras kunskap utan att kompensera med cred.

Här finns det många förslag på lösningar, till exempel som Ida Östenberg skriver i SvD att ge humanister mer framträdande roller i program och produktioner, men också en enkel satsning som jag inte förstår varför den ännu ligger kvar olanserad. Nämligen, en vetenskaplig viralgranskare. En tydlig vinjett, där journalister tillbakavisar illa underbyggd vetenskapsrapportering och reder ut sanningen i snåriga forskningshärvor. Vetenskapsjournalistik har tidigare byggt på att bara publicera sådant som är sant, men i tider då det falska redan får spridning på egen hand är det ofrånkomligt att medierna har ett ansvar för att granska det. Det skulle också helt rensa bort de situationer där journalister tar forskares tid för att granska något som inte stämmer, och som sedan inte utmynnar i någon artikel. Dessutom är det ett finfint tillfälle att redovisa befintlig forskning, och peka intresserade läsare i dess riktning.

Den journalistiska inställningen som bygger på att bara skriva om sådant som är sant är föråldrad. I en tid då det som är osant får lika stor spridning behöver journalistiken även tillbakavisa osanningarna, och kan vi dessutom hjälpa våra kollegor forskarna är väl det bara en bonus.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista