Måndagen 26 februari

Virus har en så jävla dålig känsla för timing!

När jag för engångs skull befinner mig mitt i debatten så börjar jag låta som Bengt Magnusson. Och då menar jag när jag hostar. När jag pratar är det mer som Anette Kullenberg. Fast gnälligare. Men jag tar mitt journalistiska ansvar och gräver där jag står och har därför för avsikt att recensera den här influensan. Den började ganska odramatiskt, i fredags sved det litet i halsen och framåt eftermiddagen trodde min mamma att hon kommit till bilverkstan när hon ringde mig, men annars var det inget som tydde på att det här sjukdomsförloppet hade några som helst ambitioner på att sticka ut. Men action blev det redan framemot fredagsmusslorna (maträtt, inte sjukdom) då det enda jag ville var att ligga, och då inte på det sättet som den vuxna delen av familjen hade planerat. På lördagen var det helt uppenbart att det var en riktig sjukdom jag fått och att det alltså inte bara var en släng av den Förträfflighet som annars är någonting som går i Radiohuset sen....tja...1969.

Sjukdomens själva peripeti kunde avnjutas i lördags då jag roade mig med att ligga under täcket med dubbla mysplagg och frysa medan katten, som har salmonella, drack vatten ur mitt glas utan att jag kom mig för att hindra henne. Katter är ju ändå av tigersläkt.

Lördagskvällen karaktäriserades av en så långt gången feber att jag tyckte att alla melodifestivalbidrag lät helt okej, och med 38-graders synrubbning, tyckte jag att Lordi hade en mycket melodiösare melodi i år, ända tills Tomas informerade mig om att det var Sanna Nielsen som stod på scen. Efter Finlands seger förra året ska man akta sig för svart/grå scenkläder under influensatider. På söndagen bytte sjukdomen uttryck, om den tidigare varit dogmaartad – skakig och ofokuserad – lugnade den nu ned sig och lät sig liknas vid något ur Kubricks gamla ”Barry Lyndon”, där man också kunde ana att folk inte bytt kläder på många dagar och där alla prov på hövlighet med stor säkerhet bara var spel för gallerierna. Idag, måndag, vaknar jag helt groggy efter en för sent tagen sömntablett och för tidigt vakna barn och det är dags att gå till vårdcentralen. Med sonen. Den som är sjukast vinner och idag är det han. Halsprovet tas med en chockrosa spatel som enligt syster Ellen ”nästan luktar som godis”, och antingen var det länge sen jag luktade på godis eller också är det så att syster Ellen alltid köper en påse ”Wunderbaum” till sina barn på lördagarna. Väntrummet ser ut som valfri scen ur svensk zombiefilm. Det enda sättet att avgöra huruvida folk lever eller inte är om dom har blå skoskydd på sig. Dom flesta har inte det. Därför blir jag inte heller förvånad när dom hostar – host - rätt ut i luften – host - , direkt ut i luften – host host host-, utan att passera armvecket -HOOOOOOOOOOST. Jag får forcera mig fram genom bacillerna med barnvagnen som murbräcka. Förstå därför min skräck när jag plötsligt ser sonens napp, som en projektil, flyga ur hans mun under en extra elak hostattack. Som i slowmotion ser jag den falla mot det gravt kontaminerade golvet, och jag kastar mig. Jag kastar mig som en Ravelli, som en Hedman, som vem som helst med skitstora händer och livsförakt...men jag når inte ända fram. Nappen slår ner i golvet med en duns min vårdcentral inte har hört sen den lokale byggmästaren svimmade under ett blodprov. Jag ligger raklång på golvet. Ingen ser. Dom har fullt upp med att vara levande döda. Jag tar med nappen in på toaletten för att försöka desinficera den med....ja....vatten och det tidigare patienter lämnat kvar på kranen. När jag lyfter blicken får jag syn på mig själv i spegeln. I samma sekund förstår jag att alla därute i väntrummet är lika rädda för mig som jag är för dom. Influensan får en snorbobba av fem möjliga, framförallt eftersom det förmodligen inte är någon influensa utan bara en rejäl förkylning. Om jag inte skulle på begravning på onsdag skulle jag satsat på att sända då, men nu hoppas jag att jag är tillbaka med full kraft på torsdag.
Längtar redan.
Annika

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista