Lika barn leka bäst

Jag och min käre vän Papa Bouba var häromkvällen ute och kollade läget på Berns nöjeslokaler. Det var under kontroll. Läget, alltså.

När vi som brukligt står och surar i ett hörn av terrassen kommer plötsligt en glad kille fram och hälsar. Snabbt som attan scannar jag av hela hjärnbalken men kan för mitt liv inte minnas den glada feja som står framför mig med ett brett leende.

I musikbruset utspelas följande konversation:
Glad kille: Henriksson, hur är läget?
Henriksson: Det är bra hur är det själv?
Glad kille: Bara bra, du kör på i BP fortfarande, va?
(Här börjar jag ana att det här är någon gammal lagkamrat eller motståndare från knatteåren.)
Henriksson: Jo det gör jag… Och du kör också på?
Glad kille: Ja det går riktigt bra nu, får nog spela nästa match.
(Glada killen utgår alltså från att jag vet vem han är. Nu gäller det att inte avslöjas...)
Henriksson: Vad kul! Lycka till så ses vi!

Resten av kvällen gick åt till att fortsätta sura i ett hörn, med tillägget att det spånades över vem denna mystiska, och väldigt trevliga, figur kunde vara.