They only want you when ur 17

Kom att tänka på landet. Vårat land. Där jag spenderat nästan varje sommar under skoltiden. Jag badade fast jag hatar att bada(bikiniångest, manetfobi, "det är för kallt"-panik...), jag hånglade bekymersfritt med någon som var äldre(det gör jag i och för sig nu också, men då var tre års åldersskillnad som tio och betydligt mer spännande), jag cyklade på en rostig cykel med uppskrapade knän och var allmänt nöjd med livet som det var, där och då.

Nu får jag bara panik av landet. Det är så jävla lame. Det är skog och mygg och på stranden är det bara skrika småungar som kletar snor på klipporna där man ska ligga och schteka(just det, jag schteker ju inte). Och efter ungefär 26 timmar vill jag bara åka till stan igen. Till bra uppkoppling och kranvatten som inte smakar alger.

Varför ser jag inte det underbara med landet längre? Vad har hänt med mig? Var är livsglädjen? Är jag körd? 

Glöm det där jag sa om att det sög att vara sjutton. Ta mig tillbaaaaaka!