Lagkapten Rydströms dagbok

Kalmar FF:s lagkapten Henrik Rydström skrev dagbok från träningslägret i La Manga. Exklusivt för dig som besöker SR Kalmars webb...

Fler röster från La Manga:

La Manga 070307 kl. 21:23
Det kändes förvånansvärt piggt att kliva ur sängen, trots att det var dagen efter match. Kanske var det den fina insatsen mot Strömsgodset som även fick positiva effekter på lekamen och inte enbart förhöjde humöret. Jag kände mot ryggen och letade efter den förväntade stelheten, men hittade ingen nämnvärd sådan. När vi åkte ner till La Manga för nästan tio dagar sedan gick jag som en gammal gubbe, jag var djupt bekymrad över min ryggs tillstånd, visserligen har den varit dålig förr, men nu var känslan annorlunda. Och det oroade. Att medverka i lägrets första match, den mot TPS Åbo, var uteslutet och jag tvivlade också på att jag skulle kunna lira mot Färöarna, en match som skulle spelas tre dagar efter kampen mot finnarna. Träningarna dagarna innan var ingen munter läsning och när Nanne på fredagen, dagen innan kickoff, ställde den ledande frågan, ”du är matchklar?” kunde jag inte annat än att säga ja. Och på matchdagen, efter diverse uppvärmningsövningar, kändes det överraskande bra och jag klarade utan större problem att lira 90 minuter. Och tisdags, mot norrmännen, var ryggen ännu bättre. Jag kunde ösa på fullt ut och fick inga känningar.

Vi körde en dagen-efter-match-träning, det vill säga jogg och diverse styrkeövningar, på förmiddagen. Men efter det fick vi lite slapptid i områdets eminenta spaanläggning och kunde bada, basta, duscha och mysa. Truppens okrönte simkung, vår ödmjuke tolk Igor, utmanades i bassängen av främst Stefan Larsson, men Igor stod pall. Sedan tog Tobbe sig bokstavligen vatten över huvudet och utmanade både Igor och Fabio. Ari startade dem, de plumsade i vattnet och när Fabio och Igor låg i perfekt vinkel gentemot vattenytan sluggade sig Tobbe fram. Eller rättare sagt plöjde sig fram i vattnet och kom ohjälpligt sist. Igor vann, men i returmötet mellan Igor och Fabio kontrade Fabio och segrade. Fast vi gissar att Igor lät Fabio vinna, allt för att undvika att Fabios vrede släpptes lös.

Eftermiddagen blev ledig och passande nog sprack det kompakta molntäcket - som legat över oss sedan igår - upp och vi softade på någon av alla våra terrasser. Med snicksnack, vätskeintag och solning. Återigen bjöd vi upp de stackars invånarna i grannhuset - Lantz, Danne, Micke, Amar, Fried, Bagarn - och lät dem åtminstone för en stund smaka solen. Deras minimala terrass har nämligen bara ljus på sig mellan 08.23 och 09.45.

Lägret lider mot sitt slut. Morgondagen (torsdag) är också hemresedag och vi lämnar hotellet runt lunchtid och anländer till Kalmar vid midnatt. Merparten av oss längtar hem, inte minst till dem som lever inpå ens själ, men samtidigt skulle vi ur rent bekvämlighetssynpunkt kunna stanna längre. För det är en behaglig tillvaro tillsammans med synnerligen trevliga människor och, inte minst, vädret, solen, värmen är på många sätt beroendeframkallande. Och jag har kunnat öka min läsningstakt och därmed slutfört tre böcker - Undantaget av Christian Jungersen, Misterioso av Arne Dahl och Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, samt kommit en bit in i Alf Henrikssons Biblisk historia och påbörjat Eyvind Johnsons Molnen över Metapontion.

Så det är med ett stänk av vemod som vi packar ihop våra pinaler. Ett vemod som alltid kommer då man måste lämna en plats man trivs på.

Men det ska bli jäkligt gott att slippa alla fartgupp - på den två kilometer långa sträckan från vårt hotell till träningsplanerna måste vi passera inte mindre än 18 stycken!

La Manga 070306 kl. 23:58
För första gången under detta läger vaknade vi upp under en mulen himmel. Vilket i sig var tämligen bra, då det vankades match framåt kvällningen, mot norska högstaligalaget Strömsgodset. Hade det varit varmt och soligt hade terrassen lockat och alla vet hur illa det är för prestationen att sitta och steka. Nu slapp vi göra ett val och kunde ligga inne i sängarna och ladda.

Men innan det var det först frukost (Tobbe har räknat ut att vi tvingas kliva upp för 158 trappsteg för att ta oss till matsalen), sedan matchförberedande träning för startelvan (övriga körde med Albert) och på det lunch. Som jag befarade i ett tidigare blogginlägg började maten - som alltid består av sallad, pasta, riven ost, möjligtvis ris, oidentifierbart kött, ljust bröd, yoghurt till efterrätt, diverse frukter - att kännas igen väl mycket och smaklökarna visste redan på förhand vad de hade att förvänta sig. Men vi tuggade i oss och njöt av betjäningen. Blixtsnabbt kommer personalen och plockar av bordet och vi misstänker att de har provision på varje tallrik de kan komma med in till diskaren.

Efter lunch blev hela huset blev tyst när var och en kröp in i skalet och mentalt förberedde sig på matchen. Vi visste att det skulle bli årets hittills största värdemätare, Strömsgodset har som många andra norska lag en rik knös som pumpar in pengar och därför har de också en hel del namnkunnigt folk med både proffs- och landslagsmeriter. Själv lirade jag mot Öyvind Leonardsen, tidigare i bland annat Liverpool och eftersom vi som lag gjorde en rekorderlig insats fick han inte ut så mycket av sitt spel.

Vi började i medvind - dagen präglades av trist väder, med moln och kyliga vindar - och fick omedelbart tag i initiativet. Vi stod upp väl i det fysiska momentet och när vi väl kom underfund med deras 4-3-3-spel började vi kombinera oss fram riktigt snyggt. Ari var stark som en oxe, höll ifrån trots att en, två och ibland tre norrbaggar hoppade upp på hans rygg och satte också två baljor innan paus. Vi fick matchen precis dit vi ville, Strömsgodset lockades in i vår taktiska fälla, vände kant, fick laget utdraget och pang vann vi boll och ställde om på dem. Efter paus satte Ari sitt tredje mål och med några minuter kvar fick Rasmus komma in och smälla in en vänstervolley - av yppersta klass!

Det blev en sen middag och med de flesta sinnena tillfredsställda satte vi oss i TV-soffan och kollade Champions League. Vi passade också på att bjuda in Marcus Andreasson, mittback i FF 1999, nu i Molde, och det blev en hel del minnessnack. Ytterst trevligt.

En vittvätt snurrar i tvättmaskinen, en mörk tvätt är redan upphängd och Tobbe sitter bredvid och skriver på sin text till Ölandsbladet. Harmoniskt.

La Manga 070305 kl. 23:44
Varje morgon startar med samma procedur. Mitt alarm på mobilen kör igång, jag stänger snabbt av det, drar mig i en minut, hör hur Tobbe sover som en stock, föser undan gardinen och släpper in morgonen och ljuset, det strålande ljuset i rummet och Tobbe frustar och stånkar.

Efter frukosten pinnade jag bort till Kjell Svenssons residens och ställde mig i kö för att få ta del av hans läkande händer. Inför varje träningspass tejpar han mina fladdriga fotleder, det tar kanske sju minuter, och det är enbart Kjell som kan utföra det. Han är en sann konstnär och har de känsligaste tejpningshandlederna jag träffat på. När någon annan undantagsvis måste göra det får jag skav, ont och vill bara klippa upp tejpningen.

Träningen gick väl sådär, jag var stel i ryggen, som alltid på morgonen, och när Viktor Elm använde ojusta metoder för att stoppa mig i en spelsituation lackade jag ur, slutade spela, klagade högt och sparkade till en kon. Elmarna är så många att man alltid har någon av dem runt sig, omkring sig eller över sig. Till deras försvar ska jag säga att det är trevliga pojkar som alltid ber om ursäkt om de har begått en oförrätt. Så också nu, Viktor kom och klappade om mig och så var den saken ur världen.

Efter lunchen var jag tvungen att sova en stund, morgonträningen sög musten ur mig, och det var lämpligt att lägrets första molntäcke kom in över La Manga. Då kunde jag med gott samvete krypa ner mellan lakarna och somna.

Kvällspasset startade med ett litet förmaningstal av Nanne, han betonade vikten av att ”oupphörlig förbättring” och vi sög i oss visdomsorden. Här ligger en av Nannes styrkor som tränare, han känner av stämningen i gruppen, han vet när och vad han bör säga och efter hans små tal känns gruppen mer enhetlig, mer gedigen och mer fokuserad. Träningen blev bra, kvaliteten var hög och vi lämnade planområdet med ljusare sinne än vi hade när vi anlände.

Innan kvällsmaten passade både Tobbe och jag på att ta massage av Peter Larsson, ännu en man med behagliga händer. Vid maten satt vi hos brassarna, Fabio ifrågasatte varför Tobbe hade rakat av sig sitt sjabbiga skägg. ”Nu, inte respektingivande längre”, sa han och flinade. Vi andra tyckte att det var en avsevärd utseendeförbättring – nu såg han inte ut som en uteliggare längre.

När vi kom tillbaka till huset slängde vi oss i soffan, valde bland Tobbes dvd-filmer och fastnade för King Arthur. En mastodontfilm som vi antagligen fortfarande tittar på när du läser det här…

La Manga 070304 kl. 22:14
Det är alltid glädjefullt att få ge igen. Jag vet, jag vet, man ska inte göra det, man ska vara ödmjuk och belevad, men man uppför sig inte alltid som man borde. Lasse Johansson var väldigt vass i sin kritik mot mig i hans blogg i Östran när jag kom fem minuter sen till en samling för några veckor sedan. I morse tog Wastå och just Lasse fel på frukosttiden - vi åt klockan 08.30, de trodde 09.00 och dök upp 09.15. Jag log i mjugg.

Precis som alltid dagen efter match tränar inte startelvan fotboll, utan joggar och kör styrketräning. Det blev ett kort pass, även om jag i vanlig ordning körde några extra biceps- och bröstövningar.

Min dotter Tuva ringde och berättade att hon skulle ut och cykla i det vackra vårvädret, sedan ville hon prata med Tobbe. Så jag fick snällt räcka över luren till honom och höra hur hon berättade att hon saknade honom. Efter det ville hon inte prata mer.

Gårdagen (lördagen) handlade om lagbyte i La Manga - en hel del gäng åkte hem och lika många anlände. Bland annat Molde där Kalmarbekantingen Marcus Andreasson lirar. Ham-Kam var ett annat av de nya lagen och vi skrattade gott åt deras gemensamma utstyrsel; en hemsk limegrön färg på tröjan gjorde dem till veckans åtlöje.

Efter lunch var det ledigt för dagen. En hel dag låg framför oss. Vi vibrerade av upptäckarlust, vad ska vi göra, vad ska vi se, vad ska vi uppleva!? Vi vägde för och emot, ska vi åka iväg till någon av städerna? Till en strand? Leta upp en restaurang? Vi funderade och funderade och till slut...somnade Lasse och Wastå och sov som grisar i tre timmar, Tobbe började skriva sin krönika för Ölandsbladet och jag fastnade i min bok. Så mycket blev det av den dagen. På kvällen tog vi oss emellertid samman och körde in till Torreviejo och promenerade längs strandpromenaden, åt en torr pizza, fyllde ut med en hamburgare på Burger King och avslutade med kaffe på ett pensionärsfik. I bilen hem somnade Lasse och Wastå på varsin sida om mig i baksätet, medan Tobbe och Fredde småsnackade där framme om musiken som spelades på radion.

Väl hemma i huset slötittade vi på TV - idel fotboll och det fick inte direkt igång oss.

Det blev tidig sänggång för de flesta och det var en sådan dag, då vi aldrig riktigt kom igång och då ingenting egentligen hände. Mer än att hemlängtan blev större.

La Manga 070303 kl. 22:24
Det är svårt att få nog av att kliva upp när solen redan klockan 09.00 steker och när det är molnfritt, molnfritt, molnfritt. Vi intog frukosten och tänkte på att få i oss ovanligt mycket energi då det var match bara tre timmar senare.

Med kaffemuggen i handen gick vi ut på restaurangdelens enorma terrass, med en om möjligt ännu vackrare utsikt än Tobbes och min, och njöt av solen, av värmen och av att bara vara.

Jag tänkte på min lilla dotter, ljuva Tuva, och mitt i allt det sköna och behagliga saknade jag henne enormt. Tobbe gjorde detsamma med sina två flickor, Felicia och Filippa. Varje gång Tobbe och jag passerade områdets lekpark sa vi samstämmigt att döttrarna skulle vara här.

Eftersom min rygg har varit sisådär den senaste tiden och jag för bara någon dag sedan tvivlade på att jag överhuvudtaget skulle kunna spela på lägret var jag noga med att värma upp min rygg. Först fotledstejpning hos Kjell Svensson, sedan gymnastiska övningar på terrassen.

Matchen mot Färöarna, som gjort imponerande resultat mot både Tyskland och Frankrike, skulle börja klockan 12.00, med andra ord när det är som varmast. Precis innan avspark småsnackade jag med domaren, en viss Martin Ingvarsson. Just det, han som visade ut mig efter två gula kort i Svenska cupen mot AIK. Jag nämnde det för honom och sa att han faktiskt var den som fick äran att ge mig karriärens första röda kort. Han blev gravt överraskad, trodde att jag hade flera röda på mitt samvete, men sa sedan att man i domarkåren hellre dömde spelare som fick tokspel och verbalt attackerade domaren. Då var de gula korten solklara. Mitt argumenterade, som också ofta hade ett korn sanning i sig, var värre att ta emot. Jag tog Ingvarssons erkännande som en komplimang.

Matchen körde igång och vi körde över Färöarna. Ingelsten satte 1-0 direkt, vi kunde stänkt in några till då vårt presspel firade stora triumfer, de fick snabbt en spelare utvisad efter två brutala kapningar och 2-0 i halvtid var i underkant. I pausen kom Ingvarsson och undrade om vi gick med på att låta Färöarna sätta in en spelare till eftersom de ”var så tillbakapressade”. Vi sa okej.

Andra halvlek blev köttigare. Matchen var redan klar, vilket någonstans påverkade oss mentalt, Färöarna visade moral och slet hårt för att hålla siffrorna nere, samtidigt som vi också gjorde en massa byten. Men Viktor Elm kunde sätta 3-0 och Färöarnas tröstmål påverkade helhetsintrycket - att vi gjorde en gedigen insats där vi framför allt var starka i duellspelet.

På kvällen fick de som inte spelade från start träna och från vårt hus var det Lasse, Wastå, Tobbe, Milan och Fredrik som lufsade ut på planen. Jag hängde på och filmade deras entusiasm.

Det blev sen middag och väl i matsalen fortsatte giganternas tvekamp. Det är just i matsalen som spelarna från alla lag på plats här i La Manga stöter på varandra och eftersom det enbart är norska gäng som åker hit, förutom vi och Elfsborg, tävlar Tobbe och Svante Samuelsson om vem som blir igenkänd flest gånger. Jag vet att Tobbe hävdar i sitt krönikerande i Ölandsbladet att det är han som är kung bland de norska spelarna, men sanningen är faktiskt den att förutom några ilskna blickar kammar han noll. Medan Svante konstant är omsvärmad, hyllad, älskad, beundrad och vördnad.

Tillbaka från middagen samlades de flesta framför TV:n för att beskåda SVT 24 och Den andra chansen. Jag tog dock stretching av Kjell Svensson istället, men från Jocke Lantz hus hördes diverse skönsång. Och även falsksång. Jocke har nämligen en tendens att gärna sjunga med - inte minst när det som häromkvällen var Så ska det låta. Självinsikten är emellertid noll och vi andra lider.

La Manga 070302 kl. 21.25
Vi var uppe med tuppen, frukost en timme tidigare än de andra dagarna och när jag blickade ut från terrassen med den vidunderliga utsikten hade solen knappt gått upp.

Det var många som hade grus i ögonen när de inmundigade det ljusa brödet och mest grus av alla hade Herr Wastå. Som hade problem att manövrera bilen till träningen någon timme senare på grund av de trötta ögonen.

Träningen bestod av idel spel och farten var riktigt bra, trots den tidiga timmen. Eller berodde det på att de flesta visste att det bara var ett träningspass inlagt denna dag, kvällens fotbollsövningar byttes nämligen ut mot teoripass, och därför kunde musta ut all kraft som fanns i kropparna.

Efter lunchen hängde kvarterets ungar återigen på vår terrass och Wastå och Lasse hade bestämt sig för att steka ordentligt. Wastå ignorerade svetten som rann ner över hans hårbevuxna bringa och visade stolt upp vattendraget som bildades i hans enorma navel. Tittade man sig ordentligt omkring såg man bleka, vita FF-killar lapa sol lite varstans på området och råkade man få syn på Micke Eklund och hans extremt ljusa hy bländades man och drabbades av samma fenomen som när man stirrar in i solen eller en stark lampa; för en stund blir man blind.

Hårklippningarna fortsatte och det var framför allt Micke Eklund och Daniel Petersson - som tillsammans jobbade på ”Salong Sarajevo, öppet till 23” - som stod för finesserna. Jocke Lantz fick sin solida hjälm nerklippt (det tog timmar!) och både Erik Israelsson och Målvakts-Zlatan skalade av det mesta av håret. Zlatan krönte sin snaggning med att låta Eklund brodera in ett originellt Z bak i huvudet. Tobbe satt också länge i frisörstolen medan firma Petersson/Eklund slet som djur för att få bukt med de tunna testarna och med tanke på de tuffa frisörförutsättningarna blev man imponerad över slutresultatet.

Kvällens teorilektion var uppdelad i två sessioner - ett för målvakter och försvarare och ett för mittfältare och anfallare. Vi diskuterade hur vi skulle lösa olika spelsituationer och efter det kom de medsläpade liggunderlagen till användning - vi körde mental träning och behövde något att ligga på. Jag hittade dock en synnerlig bekväm soffa och funderade på att lyfta med den hem till huset och sova i den istället för sängen.

Jag fortsatte att tvätta som en bäver, hann med att fräscha upp alla träningskläder ytterligare en gång (den minnesgode vet att de tvättades även under gårdagen) och fick också igång en vittvätt. Ola Ragnarson meddelade emellertid att alla som ville kunde få sina kläder tvättade borta i hus 9 senare under dagen, men eftersom samtliga hus hade egen tvättmaskin var det få som nappade. Tre stycken gestalter från Broakulla var dock snabba med att slänga bort sina smutsiga underkläder till Ragnarson och ja, ni gissar rätt - det var Bröderna Elm. Say no more.

Kvällen förflöt i stilla mak. Det mest ansträngande jag gjorde var att ge mig bort till Kjell Svensson för massage och stretching. Dagen efter väntade nämligen match för undertecknad, mot Färöarna. Innan jag gick och lade mig satte jag dock igång en mörk 40-graders-tvätt. Kan man få en bättre avslutning på dagen?

La Manga 070301 kl. 21:49
Jag drog för gardinen och solen vällde in i rummet. Tobbe, som nu ångrade att han satt upp en extra timme kvällen innan för att lira poker, gnydde, undrade vad klockan var, frustade, pustade och vägrade att inse att det faktiskt var dags för frukost.

Wastå och Lasse låg kvar och drog sig en stund till - trodde vi. Istället visade det sig senare under dagen att de bara ville ha iväg Tobbe och undertecknad från vår paradvåning högst upp i huset för att själva kunna nyttja vår toalett. Trots att de själva har en helt fungerande dito. Men jag antar att gratis är gott även i det här fallet.

Eftersom det var dagen efter match handlade förmiddagens träningsbegivenheter om att jogga och styrketräna. Men utrymmet för jogging är begränsat på området, vilket kunde ha fått katastrofala följder. Petter Lennartsson missade rutschkanan och stöp som en fura. Han klarade sig emellertid utan större åkommor.

Efter träningen var det som om alla FF:are inom 100 meters radie hade samlats på Tobbes och min superterrass och Danne, Micke E, Zlatan och Jonas Fried, som blivit tilldelade det kanske sämsta huset sett ur terassynpunkt, tackade mer än gärna ja till vår inbjudan att komma upp till oss och sola. Micke E och Fredde delade hörlurar och stod som två älskande och lyssnade på pojkbandslåtar (så mycket för Mickes machorykte...). Lasse började omgående svettas på sin lurviga bringa och bilden av en i princip naken Wastå förstörde nattsömnen för de flesta.

På eftermiddagen var det träning för alla som inte hade spelat från start mot de finska tigrarna och det blev ett pass som gick i avslutningens tecken. Vägg och skott, inlägg och skott och Zlatan och Milan fick svettas i buren, men ingen av dem kunde göra så mycket när jag bestämde mig för att två gånger om smeka upp bollen i X:et.

När vi slet ont på planen tog Wastå och Lasse bilen till havet och passade på att upptäcka nya små guldkorn. Det är inte omöjligt att vi beger oss dit när vi har vår lediga eftermiddag någon dag framöver.

Idag var även tvättdag och jag samlade ihop alla skitiga träningskläder, satte igång en maskin innan vi stack och tränade och när vi kom tillbaka och jag hade hängt upp de tvättade kläderna doftade det ljuvligt i lägenheten. Jag passade också på att röja i vardagsrummet, som var belamrat med vattenflaskor, läskburkar och utätna godispåsar. När Lasse dök upp från sin och Wastås utflykt utbrast han spontant; ”Niklas!”. Vilket anspelade på att jag hade axlat Kaldners städmaniska ådra.

Ikväll då, undrar ni. Tja. Vi hänger nog i vardagsrummet och håller för näsan när Wastå ideligen släpper väder. Och så blir det antagligen några svängar Risk eller poker. Inte för min del, dock. Jag ska passa på att ta igen all den lästid som försvinner hemma i Sverige.

La Manga 070228 kl. 23:09
Det är dag två på träningslägret som saker och ting börjar sätta sig. Idag var alltså en sådan dag. Vi började så sakteliga komma in i en behaglig lunk, där de största problemen handlade om vilken nästa tid vi var tvungna att pass. ”När är frukost?” ”Hur dags skulle jag tejpa fötterna?” ”Är det mat om en timme?” Vi kunde fundera på dessa ting under en klarblå himmel, där solen gassade och fick våra frusna själar att tina upp och glädja sig.

Det var egentligen bara Micke Eklund som gick omkring som ett åskmoln. Hans dåliga humör initierades redan på Kastrup, när det uppdagades att han hade för mycket bagage med sig. Kalmar FF hade gjort klart för oss att allt bagage som vägde över 15 kilo skulle vi få betala själva och på Fredriksskans klev vi en efter en upp på vågen med våra väskor i händerna och kontrollerade den sammanlagda vikten.

Själv insåg jag först på hotellet i Malmö att jag nog hade packat för mycket – behöver jag verkligen tre varma underställströjor i Spanien? – och började en febril ompackning. Som resulterade i en triumf på flygplatsen – mitt bagage vägde 14,5 kilo, ett halvt kilo under gränsen! Micke Eklund hade dock några kilos övervikt och det tillsammans med att han dels inte kunde träna den första dagen på grund av sin överansträngda baksida och dels inte hade någon handduk att torka sig med efter duschen fick honom att gå omkring som högexplosivt material.

Ola Ragnarson och övriga i staben hade inte heller någon lycka med packningen och kanske kunde de ha lämnat 25 liggunderlag hemma. Men liggunderlagen ansågs uppenbarligen vara så nödvändiga att vi släpade med oss dem till Spanien.

Efter en frukost med i vanlig ordning mycket socker – ljust bröd, marmelad, cornflakes – var det dags för fotbollsträning. Startelvan körde bara fasta situationer, vi andra hade ett ordentligt pass och avslutade med omställningslöpningar. Eftersom Tobbe och jag, den ene har en dålig höft, den andre en sämre rygg, inte skulle vara med i kvällens match mot finska ligasjuan TSP Åbo, ville vi köra extra många omställningslöp, men fick njet av ledarstaben. Lägret är långt, sa de klokt.

Efter lunchen satt Tobbe och slet med sin text till Ölandsbladet och efter att ha sett hans glödande ambition kan jag snabbt konstatera att oavsett hur mycket Ölandsbladet betalar pojken, är han underbetald.

Själv trimmade jag min lekamen med idel styrkeövningar (enbart överkropp) på vår terrass och passade samtidigt på att få färg. Jag hade lånat Rasmus solsskyddsmedel för att skydda svålen, men framåt kvällningen var den ändå röd.

Matchen mot Åbo blev en väldigt intetsägande historia. Vi var inte på hugget, stod och hoppades att det skulle lösa sig utan att behöva ge 100 % och Nanne vrålade ”pojklagsfotboll”. Men Åbo bestod av tämligen skrala fotbollsspelare och även om deras entusiasm var stor och beundransvärd kunde de aldrig hota oss. Efter tre missade frilägen och spel med en man mer efter två brutala kapningar av en övertänd finländare kunde Cesar göra segermålet på straff en bit in i andra halvlek. Men enligt de finska ledarna skulle det aldrig ha blivit straff när Åbos målvakt massakrerade Ari, vilket fick Nanne att börja ordfajtas med Åbos tränare. Även om segern inte var vacker, var den rättvis och bra för gruppen.

Efter middagen blev Tobbe och jag kvar i matsalen. Det är mest norska gäng här nere, men en hel del svenska spelare figurerar i norska ligan och Tobbe och jag hamnade i samspråk med Eddie Gustafsson (Lyn) och Peter Abelsson (Viking). Vi pratade om likheter och skillnader mellan våra lag och Abelsson berättade om det absurda bötessystemet som Viking praktiserar. Exempelvis får de inte dricka läsk så att deras tränare ser det under lägret, då får de böta. Fjolåret hade alla böter inbringat makalösa 60 000-70 000 kronor.

När vi väl lämnade lokalen stötte vi ihop med Daniel Nannskog (Stabaeck), som var på väg in till casinot i Cartagena. Tobbe och jag följde inte hans exempel, utan gick hem till vår lägenhet, där Petter, Lasse, Henke, Fredde och Milan väntade som nykläckta fågelungar på att vi skulle föda dem med läsk och godis.

Efter en dag i solen stramar huden i ansiktet och vi går snart till välförtjänt vila.

La Manga 070227 kl. 22:17
Så var vi då äntligen på plats. Spanien tog emot oss med klarblå himmel, svaga vindar och säkert 22 grader i luften. När vi klev ur planet och in i ljuset var det som att ha sovit i sex månader och plötsligt slå upp ögonen – solglasögonen kom väl till plats.

För att ta oss till Spanien hade vi rest långt och länge. Först buss från Kalmar till hotellet i Malmö, vilket på grund av tjock dimma tog en evighet. Väl framme i Malmö passade Tobias Carlsson och jag på att utnyttja hotellets relaxavdelning och satt i bubbelpoolen i en och en halv timme och saknade våra döttrar. Sömnstunden blev kort, drygt fem timmar efter att vi hade somnat var det väckning, på bussen igen och över bron och flyg från Kastrup. I planet satt jag gång på gång och nickade till, kroppen ville somna, men omständigheterna var inte optimala och den sista bussturen, från Alicante till La Manga, var dryg.

I La Manga byggs det i samma höga utsträckning som i Snurrom, nya projekt är ständigt på gång och vi förundrades över hur annorlunda bebyggelsen nu var i jämförelse med ifjol. Vi fick emellertid husera i den gamla delen av La Manga och undertecknad, Tobias, Lasse, Petter, Henrik Nilsson, Milan och Fredrik fick ynnesten att bo i samma hus som vi bodde i 1999. Eftersom Tobias och jag är åldermän (nåja, åtminstone Tobbe) fick vi välja rum först och tog det som tronar högst upp, med egen terrass. Lasse, Petter, Milan och Henke fick pallra sig ner i källaren och Fredde fick soffan i vardagsrummet.

Efter den eminenta buffén (om fem dagar är den inte längre eminent, då är den enbart enformig) var det dags för det första träningspasset. De yngre kalvarna skuttade ut på gräsmattan, men Tobbe och jag visste att om vi gjorde detsamma skulle det chocka våra kroppar. Så vi joggade några gubbiga varv runt planen för att få lite smidighet i lederna. Sedan var det spel i olika former där standarden var låg – trötta ben, sega ben, ovana vid vanligt gräs var några av förklaringarna till det dåliga spelet och Nanne muttrade surt något om dålig fokus. Ricardo, den fjärde brassen, träffade gruppen för första gången och blev kallad Roberto av Nanne.

Nu hänger vi i vår lya och är halvförlamade av dagens begivenheter. Tobbe och Petter har slitit fram Riskspelet och det vankas hårda duster. Om vi inte somnar först.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista