Hon kunde, hon ville, hon tordes

Kvinnorna före oss

När Lena Nyman hade spelat huvudrollen i den andra av Vilgot Sjömans nydanande OCH nakna Nyfiken-filmer, Jag är nyfiken blå 1968, skrev kritikern Nils Beyer att ”man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag, men när hon nu återigen ska klä av sig tillsammans med Börje Ahlstedt och demonstrera hur två älskande bär sig åt så börjar man uppriktigt sagt unna den sympatiske pojken en mera välväxt flicka”, samt ”det är inte den välsvarvade bruden jag efterlyser. Jag efterlyser den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös och lite dum.”  ()

När Mai Zetterling hade premiär för sin geniala OCH feministiska film Flickorna samma år skrev Bo Strömstedt i Expressen: ”Vilka förstockade menstruationer!”

Det är häpnadsväckande. Det var bara 43 år sedan. Och allra mest häpnadsväckande är att kvinnor trots det massiva förminskande, kränkande och hånande de utsatts ändå fortsatt att kämpa för att uttrycka sig konstnärligt på egna villkor. Det konstiga är inte att kvinnor inte hunnit ikapp antalet män som till exempel filmregissörer eller kompositörer, det konstiga är att så många kvinnor vågat och orkat och lyckats slå sig igenom det massiva motståndet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".