Lyxproblem förr i tiden

Läser Åsa Mobergs förtäckta självbiografi Kärleken i Julia Anderssons liv och gissar vilt vem i romanen som är vem i verkligheten – för det mesta är det ganska lätt – men däremellan förundras jag. Fascineras och provoceras av det gladnaiva i 68-tidens aktivism.

När välutbildade borgarungdomar gnäller över att man glömt den andliga dimensionen i ungdomars liv, att det inre drunknat i välfärd och materiell standard – ”asså man får sitt jobb å sin sprillans nya lägenhet med sprillans nya möbler å tv, men asså, det känns tomt på insidan.”

Herregud. Det var bättre förr. Tänk att kunna ägna sin energi åt sådant.

Det känns som ett främmande land, i ett Sverige där ungdomsarbetslösheten är upp på 30 procent, där hemlösa blivit en vardagssyn och invandrarfientligheten sanktioneras av riksdagspartier.

Självklart var det inget perfekt land i slutet av 60-talet heller, men jag tänker att den ekonomiska uppsving som man levde mitt under gjorde att man fick plats med ungas tomma inren i samhällsdebatten, man var inte så full upptagen med att med hjärtat i halsgropen försöka rädda dem från att gå under. Och i kombination med den alldeles nyvakna idén om ungdomens kraft att förändra världen till det bättre får alltihopa något storögt och glatt och lite barnsligt över sig.