Filmen Play: med en blick som är och förblir rädd

Jag ser Ruben Östlunds film De Ofrivilliga, och ser vad den filmen har som hans senaste, Play saknar.

De ofrivilliga skildrar vardagssituationer med tillkortakommanden och plumpheter, där det skaver i det som sägs, i det som händer människor emellan. Ruben Östlund har helt säkert stått där vid sidan om och betraktat eller själv deltagit i sådana situationer. Och ur detta destillerat det som blivit till filmens byggstenar. Filmkameran är ofta placerad snett bakom aktörerna, eller på avstånd, men inte bara, för så respektlöst kan man trots allt inte behandla en skådespelare som Maria Lundqvist.

Igenkänningsfaktorn är stor, jag har nästan sett de där scenerna, eller nästan hört de där replikerna förut. Det är ibland obehagligt, men pinan blir kort, varje scen släcks ner i svart, landar i en Roy Anderssonsk försoning.

I filmen Play följer kameran ofta särskilt rånargänget på avstånd eller lite snett bakifrån, sällan är en person ur det gänget i bild medan han talar. De svarta killarna i rånargänget blir aldrig till individer, de är osynliggjorda i en ihopbuntad massa. Däremot vilar kameran länge på de vita killarnas ofta uttryckslösa ansikten.

Östlunds estetik med det trånga kameravinklarna är ett obehagligt konstnärligt val, men också ideologiskt, för blicken tillhör någon som är och förblir rädd. Jag tvingas att se genom någons blick som jag inte alls vill dela.

När filmen är slut vet jag inget mer om rånarna som personer eller deras motiv än jag gjorde vid filmens början. Jag har sett en rad våldsamma scener, som i ett mekaniskt spel där attack och reträtt är de enda möjliga rörelserna.

Här finns ingen klassanalys, ingen social kontext, ingen historia. Det är som att Östlund inte gjort hela analysen färdig - istället överlämnar han allt till åskådaren.

Därför tycks det fritt fram för var och en som ser filmen, att själv anlägga ett perspektiv och påstå nånting om vad filmen egentligen handlar om eller vad regissören egentligen vill säga.

I de mängder av texter som jag har läst om filmen Play sen premiären är jag mest förvånad över de översvallande och oreflekterade recensionerna, men också uttalanden från Ruben Östlund själv och Aftonbladets Åsa Linderborg. Åsa Linderborg för vad hon skriver om vad som hände när hon mötte två svarta personer i snabbköpet: "Inom loppet av en nanosekund rullade min förprogrammerade hjärnas förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en svart människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage..." och Östlund när han blir förvånad över att en svart man pratar norska.

De båda verkar plötsligt vara födda igår och är lika lite reflekterande över vilken verklighet de lever i som när nyhetsprogrammet Aktuellt bestämmer sig för att diskutera om "invandringen är nödvändig" med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Centerpartiets Annie Lööf.

Vilka ord, vilket språk och begrepp man använder har betydelse för de mäniskor som lyssnar. Vi är alla individer med egna erfarenheter och tolkningar.

Maja Bredbergs text i Nöjesguiden, skriven i affekt, tar bara några minuter att läsa, men för den som är intresserad av fenomenet med mobiltelefonrån, så säger den betydligt mer om det ämnet än vad Östlunds film gör. Läs den istället.

http://nojesguiden.se/blogs/maja-bredberg/1-anledning-till-att-jag-blev-arg-nar-jag-sag-ruben-ostlunds-film-play

Margareta Svensson