De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!

Jag läste recensionerna med stor förvåning i fredags. Ja, nästan lite chockad. För hur Daniel Alfredsons rätt ofokuserade och långtråkiga ”Varg” kunde få så många fina recensioner förstår jag inte.

Är det så enkelt att ett Kerstin Ekman-manus automatiskt gör ”Varg” till en lite finare film? Nästan lika fint som litteratur?

För mig var ”Varg” ytterligare ett exempel på svenska filmares totala oförmåga att använda genrekonventioner på ett bra sätt. Alfredson verkar ha varit så skraj för att bli beskylld att göra en ”Jägarna 2” att han medvetet gjorde historien så ospännande som möjligt. Den delen av filmen som utspelas i en rättegångssal var nästan obegripligt korkad, till exempel.

En grunddramaturgisk regel brukar vara att den som tittar ska veta vad som står på spel. What’s at stake? Det förstod jag aldrig i ”Varg”. Fat det är klart. När ”Varg”s sista, problem löses med orden ”vi tog ett nytt lån på huset” från kvinnan som verkar driva en blomstrande restaurangverksamhet, ja då tänkte jag att det kanske var skälet. Att det var en film om att ta ett nytt lån på huset eller inte. Och att det kanske är bra att man inte förstår det förrän de sista fem minuterna.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".