Ingen kommer undan politiken

Relationen mellan film och politik är påtaglig på Berlinalen. Det kan vara en komedi eller en historia om zombies men samhället finns där, symboliken, utopin, kritiken. Filmkonsumenten kommer inte undan. Tankeväckande och intressant, sällan i plakatform, smyger politiken på oss alla kring Potsdamer platz.

De kan vara det förflutna. Gamla sanningar och beslut som blir absurda med samtida glasögon. Ett exempel på detta är den amerikanska medborgarrättsrörelsens kamp under 50-, 60- och 70-talet där Harry Belafonte var engagerad, och han dyker upp i flera filmer på årets festival. Dels skymtar han i Göran Hugo Olssons ”The black power mixtape 1967-1975”, men hans politiska kamp porträtteras även i Susanne Rostocks dokumentär ”Sing your song”.

Men det kan även vara det identitetsvakuum som en ung pojke med turkiska föräldrar i Tyskland, med haltande integrationspolitik, kan uppleva. Det skildrar Yasemin Sandereli i "Almaya". Och barnperspektivet håller även Petra Markovitch fast vid i hennes film ”The Prize”, där ett barn måste hålla familjens ursprung hemligt i en fascistisk regim. Båda de här filmerna tävlar om att få guldbjörnen.

Fler saker jag ser fram mot:

-Visningen av Miranda Julys ”The Future” (älskade ”Me and you and everyone we know” )
-Att få se brillianta skådespelaren Gabourey Sidibe  (som slog igenom i "Precious") i Victoria Mahoneys ”Yelling to the sky”.
-Att  få se Pina Bausch dansa i 3D i Wim Wenders film Pina.

Hoppas: springa på Nan Goldin, hon sitter i kortfilmsjuryn, och att det blir färre fängelsefilmer i år.

/Lisa Bergström på Berlins filmfestival.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".