True Grit

Det blir många döda kroppar i ”True Grit” men väldigt få underfundigheter. Jag förstår helt enkelt inte varför alla måste dö i bröderna Coens första västernfilm, som öppnar tävlingsserien här på Berlinalen.  Jag blir besviken. Den subtila Coenska humorn och syrligheten som jag brukar falla för försvinner bakom skjutglada skurkar med trasiga tänder och tuppfäktande mytomspunna rangers. Men det är inte dåligt, bara tomt.

Kanske är det som är syftet. Att man ska få se det meningslösa dödandet och att gränsen mellan vem som dödar i lagens namn och vem som av samhället klassas som mördare är tunn. Filmen om den 14-åriga flickan som hyr in rangers för att ta kål på sin fars mördare går jättebra i USA, det talas tilll och med om att det här är Coen brödernas stora kommersiella genombrott. Tyvärr så landar ”True Grit” långt bort från deras tidigare mästerverk som exempelvis, min favorit, ”Fargo”.

/Lisa Bergström på Berlins filmfestival

(För övrigt så prejade jag nästan Jake Gyllenhaal av cykelbanan idag. Vi använde den båda som trottoar. Han var kortare än man kan tro, lite sattare och förstod inte ljudet av cykelplingan. Det gjorde jag. Vi klarade oss bra båda två.)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".