Mia Wasikowska och Henry Hopper som Annabel och Enoch i Gus van Sants Restless

Cannes dag 2: Hjärtskärande, med eller utan sentimentalitet

Festivalens andra dag visade två helt olika sätt att närma sig hjärtskärande ämnen. Lynne Ramsay håller distansen i sin filmatisering av romanen "Vi måste prata om Kevin". Hon berättar om Evas ambivalenta känslor inför sin son, och den gnagande misstanken om att hennes bristande kärlek till honom kanske gjort honom till en mördare. Det påminner en hel del om Ramsays förra film "Morvern Callar", men inte lika suggestiv. Det är väl något med amerikanska villaområden som inte ger samma möjligheter till spännande bilder. Men kylan och tristessen har sina poänger, och historien och den känslomässiga avgrunden som Eva står inför förmedlas mer än tydligt av Tilda Swinton. Än mer imponerande är det att Ramsay lyckats göra en brevroman till en film med väldigt få ord.

Helt motsatt sätt att berätta har Gus van Sant i sin film Restless, som invigde sidoserien Un certain regard. Restless är en sorts renodlad tonårsvariant av den gamla klassiker Harold and Maude. Filmen handlar om Annabel och Enoch som träffas på en begravning. Enoch sörjer sina döda föräldrar, och Annabel är döende i cancer. Tillsammans upplever de två utsatta tonåringarna en skir och öm kärlekshistoria i dödens skugga.

Om Lynne Ramsay är återhållsam så sparar inte van Sant på ett enda trick i boken när det gäller att göra sin historia till en riktig tearjerker. Även om han förklär den i en ruffig, naiv indiefilmsestetik. När tårarna torkat känner man sig lite smutsigt manipulerad. Men det är fantastiskt så länge det varar.

/Roger

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista