Omtanke á la Cannes

Elaka barn. Barn som far illa. Vidriga vuxna.

Tävlingsseriens roligaste film hittills handlar om en påve som är deprimerad och inte vill vara påve. Det är i Nanni Morettis film Habemus Papam (vi har oss en påve på latin, slarvigt översatt) som jag skrattar hjärtligt åt för första gången i salongen.

För under de här dagarna rinner tårarna mest hej vilt och mitt hjärta krossas om och om igen.

I bröderna Dardennes film Le Gamin au Velo, (A kid with a bike) ser vi hur en pojke blir helt förtvivlad efter det att hans ensamstående pappa klargjort att han inte vill ha ett jota med honom att göra. Det skapar stor besvikelse, ilska och frustration. Alternativet är en sorts ungdomsvårdsskola. En kvinna i samma bostadsområde väljer att vara fosterfamlj åt honom på helgerna. Pojken är bråkig, slåss, flyr men letar samtidigt efter tillit och trygghet i de människor han möter. Och i den sköra processen visar de vuxna nästan ingen tolerans gentemot honom eller respekt för hans integritet. Han är inte elak, han är djävulskt sviken.

Men riktigt elaka barn ser vi också. Som Kevin i ”We need to talk about Kevin” av Lynne Ramsey. Där den kallt beräknande Kevin manipulerar sin omvärld redan som mycket liten. Bit för bit utvecklar han sin kalla elakhet,  den blir nästan som en identitet.  Ingen respekteras. Och till sist brister det, Kevin skjuter sönder sina skolkamrater.

All den ondska vi ser på duken här i Cannes väcker tankar. Regissörerna söker förstå ondskans mekanismer. Det nog är bra. Att försöka göra gränserna vidare och världen lite gråare istället för svartvit. Ett exempel till: i ”Michael” av Markus Schleinzer, får publiken följa en pedofil som likt Kampousch-fallet i Österrike har kidnappat en liten pojke och håller honom inlåst som sexslav i källaren. Det är en helt vidrig historia. Sterilt berättad. Pedantiskt. Kall. Vi får se ett dubbelliv. Mannen avancerar på jobbet, köper julklappar till syskonbarnen, festar i alperna med sina kompisar samtidigt som den lille pojken i det ljudisolerade rummet tittar på tv och skriver brev till sina föräldrar. Att se pedofilens vardagligt lunkande sociala liv gör honom till en granne och kollega snarare än ett monster - det unika isolerade missfostret. Och att vidga bilden av den onde eller det som kallas ondska, tror jag i det långa loppet har ett gott syfte.

Hur som helst så triggar Cannesfestivalen existentiella tankar. Och mitt i all glamour, mellan visningarna och vassa armbågar, går en journalist med tung väska och funderar vidare.

/Lisa Bergström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".