Moonrise Kingdom

Moonrise Kingdom

Det är inte svårt att förstå att festivalen valt Moonrise Kingdom som öppningsfilm. För känslan när man sett den är lite som när man sett filmer på gulliga kattungar på youtube. Gullighetsfrossa så hjärtat nästan brister.

I Moonrise Kingdom fortsätter Wes Anderson med sin ytterst egensinniga estetik. Och frågan är om inte erfarenheten av att göra animerad film, som nu senast, uppmuntrat honom att skapa en ännu stiliserad värld. Ett ännu mer utfört eget universum. Och den här gången skildrat utifrån barnens synvinkel - vilket ju ger ännu större möjlgheter att skruva perspektiven. Och jag gillar det.

Filmen, om två tolvåringar som bestämmer sig för att rymma iväg tillsammans, är en sorts Romeo och Julia i scoutmiljö. Den omöjliga kärlekshistorien mellan de två barnen ramas in av en annalkande storm. En syndaflod som inte kan hejdas förrän vuxenvärlden accepterar barnens kärlek. Men inget mörker kan rå på den här filmens inneboende naivitet, cuteness och skruvade realism.

Jag har långt ifrån varit något övertygat Anderson-fan (ja, jag vet att det är som att svära i kyrkan), men mot den här gullighetsattacken och genomförda estetiken kan jag inte riktigt värja mig. Poserna kändes lite mindre ansträngda. Smartnessen lite mindre krystad. Det blev en ovanligt härlig inledning på den här festivalen.

tyckte Roger

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista