Konspirationer

Jag älskar konspirationer.
Kanske inte i verkliga livet. Eller snarare: när fastslogs och avslöjades senast en riktigt maffig konspiration i det verkliga livet?

Nej, jag älskar konspirationer i den påhittade världen, i romaner och filmer.
Jag älskar historier där man inte kan lita på någon, där alla är möjliga förrädare. Det är fruktansvärt. Det är paranoia. Det är verkligen det jag inte skulle önska mig i mitt eget liv.

Men det kan bli väldigt bra historier.
Tänk t ex på John Grishams genombrottsroman, Firman, från 1991.
Den handlar om en nykläckt jurist som får jobb på en advokatfirma. Framtidsutsikterna ser strålande ut tills en FBI-snubbe berättar att advokatfirman är helskum, sysslar med kriminella grejer och snärjer in sina advokater så att de inte kan avslöja nåt. Ingen har slutat på firman med livet i behåll. FBI vill att han ska samarbeta och sätta dit dem.

Och själva Firman har en källa på FBI som berättar att nåt är på gång. Och vips har vi en härlig brygd med press från både skummisarna och FBI – avlyssning, misstänksamhet, övervakning – och så det där med att man kanske inte kan lita på nån.

Det blev ett kanongenombrott för John Grisham. Och under några år var allt han skrev storsäljare och garanterade storfilmer. Jag tror att det var den paranoida konspirationskänslan som gjorde framgången. John Grisham är för övrigt en betydligt bättre författare än han har fått erkännande för, ungefär som det var för Stephen King när han var som störst. Numera är Stephen King erkänd och hyllad.

Eller ta en sån bok som Dennis Lehanes Patient 69 – Shutter island på engelska – en stor framgång också i Sverige. Har ni inte läst boken ska jag inte avslöja handlingen. Och har ni läst den så vet ni att den tar konspirationerna och man-kan-inte-lita-på-nån-känslan ett par varv till. Det är nästan så man tvivlar på om det kan vara möjligt, är det inte för mycket? Men, nej, det funkar… Martin Scorsese ska göra film på Patient 69 med bl a Leonardo diCaprio.
Ofta är det nog lättare att hitta bra konspirationer som filmer än romaner. Jag vet inte om det beror på att det finns en hel del böcker med bra tanke med ganska dåligt utförande, som åtminstone inte jag orkar med pga för dåligt språk. Men intrigen kan bli en bra film.

Framför allt 70-talet bjöd på fina konspirationsfilmer. Sidney Pollacks Tre dagar för Condor t ex, från 1975. Superstjärnan från den tiden, Robert Redford, är en stillsam researcher för CIA – Condor är hans kodnamn. Han går ut på lunch och kommer tillbaks och finner alla sina arbetskamrater dödade. Han ringer till CIA och ber att de ska plocka in honom, dvs ta honom i säkerhet. 
Men den som kommer försöker istället döda honom. De närmaste 72 timmarna kommer nästan alla som han litar på att försöka döda honom. Condor kan inte lita på nån, i synnerhet inte CIA. Och frågan är om han ens kan lita på att den fria pressen ska berätta sanningen…?

I 70-talets USA litade man inte på nån. Kanske förklarligt med tanke på att skurken Nixon hade varit president. Han respekterade ju inte direkt lagarna. Man kan undra vad som kommer att avslöjas om George W Bushs presidentperiod. Av det som publicerats hittills känns det som om Nixontiden kommer att framstå som närmast oskuldsfull.

Vi kanske går mot en ny vår för berättelser där man inte kan lita på nån. Och när jag ser om Tre dagar för Condor slår det mig hur mycket vår tid liknar 70-talet. Nu som då handlar det om olja och makten över energi. Konspirationsfilmer och -böcker handlar om att inte kunna lita på någon. Spionböcker har den känslan. Spionvärldens livsluft är ju att inte lita på nån. Men luften gick ur spionlitteraturen efter Murens fall och Kalla krigets upptining.

Men den sortens böcker skrivs fortfarande. Ett exempel är Stella Rimingtons Secret Asset. Dame Stella Rimington är hon t o m. Och var den första kvinnliga chefen för MI5 (inrikes underrättelsetjänst; MI6 sköter det utrikes) åren 1992-96. Hon började sin spionbana på MI5 redan 1965. Dame Stella skrev först en bok om sin tid på MI5, Open secret. En mycket omdiskuterad bok.

Secret Asset är den andra romanen om hemlige agenten Liz Carlyle, och är ett exempel på det som ersatt den klassiska spionromanen: terroristhot. Det är spännande, rakt och effektivt berättat. Och med en ”mole”, en mullvad, dvs nån i organisationen som jobbar för andra sidan.

Secret Asset av Stella Rimington är inte översatt till svenska. Inget av henne är översatt så vitt jag vet.

Spionspännande på film är den DVD-aktuella Bourne Ultimatum. Den tredje filmen med Matt Damon som Jason Bourne, agenten som tappat minnet och som jagas av den egna organisationen. Här handlar det också om att man inte kan lita på dem som ska stå för säkerhet och trygghet, på det egna landet och den egna underrättelsetjänsten. Alla är inte korrumperade, men vem kan man lita på?

Bournefilmerna är skickligt gjorda spion- och spänningshistorier med mycket nerver. Inte alls serietidningsaktig som Mission Impossible eller James Bond.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".