Boktips

"Karln är ju galen!"

5:14 min

Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning handlar om löpning som ett sätt att hålla sina neuroser i schack. Mamma Carin fascineras: 

Haruki Murakami: "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning"

(Norstedts 2010)

I den här mycket subjektiva boken skriver Murakami om några viktiga händelser i sitt  liv. Det är 2005 och han förbereder sig för att springa New York Citymarathon i november. Han börjar närma sig de femtio och hans kropp har börjat skicka signaler om gradvis sviktande kraft.

Murakami bestämde sig för sätta sig ner och  skriva en roman när han var trettio. Tre år senare började han löpträna för att gå ner i vikt. 

Sedan dess har han blivit besatt av löpning. 6 mil i veckan. 200 mil på ett år och dessemellan ett och annat maratonlopp någonstans i världen. Det är ofta ett självvalt lidande men också ett tillstånd som han söker efter: utan tankar, utan mening. Bara ge järnet och hålla ut. Och så ser han också på författandet. Ett uthållighetsprov i total koncentration. 

"Löpningens essens, dess kärna, är att man anstränger sig till det yttersta inom sina begränsningar. Det är en metafor för själva livet - och för mig även för skrivandet."

Långdistanlöparen är ensam och det tillståndet är vad Murakami eftersträvar. Inga lagsporter för honom, ingen tennis,ingen boxning. 

På med skorna bara och så ut genom dörren och spring en mil om dagen. Är det ett missbruk så är väl biverkningarna realtivt få, i varje fall de kroppsliga. Hur det ser ut på det sociala och mellanmänskliga planet förtäljer inte hans lilla memoarbok.