1 av 2
Katarina Hahr. Foto: SR
2 av 2
Katarina Hahr är också ordförande i Public Service-klubben, som består av SR, SVT och UR. Varje år delas Ikaros-priset ut till årets bästa public service-produktioner. Denna bild är från årets Ikarosfest, där Katarina står på scen. Foto: SR

Katarina Hahrs blogg 2008

Katarina Hahr är projektledare för Välviljans apartheid 2008.
Här bloggar Katarina under hela temaveckan:

080525
Jag tar tåget till Göteborg. Har beställt hotellrum med balkong. Jag tänker sitta på den ikväll och vara nöjd och fira, och tänka på vilken fantastisk resa jag har varit med om. Välviljans apartheid har verkligen blivit etablerat i morgon ska jag föreläsa om mitt arbete med projektet och hur jag kan arbeta som journalist fast jag inte ser. Jag möter folk överallt som vill prata och diskutera.
Tänk att jag satt i en färdtjänstbil 1993, på väg från en Kalle Anka-rehabilitering. Jag menar, jag fick lära mig att baka sockerkaka och trä i en nål. Jag förbereddes på ett pensionärsliv vid 30 års ålder. Det var ett stort steg från journalisthögskolan, som jag gick på när jag förlorade synen, till detta långtråkiga isolerade liv. Jag vet att jag hörde bra musik på radion. En låt som gav mig hopp om att det fanns en annan framtid. Tårarna rann ner för kinderna och jag tog ett beslut: Jag får bli min egen förebild.
Nu är jag där.

080524
Under lördagen ska jag vara med min son, fem år. Han har inte sett mig på ett tag. Han undrar varför jag är en sån mamma som måste arbeta så mycket. De orden klingar i mitt huvud hela tiden. Han kommer ofta och sätter sig i mitt knä, och vill att jag ska berätta om hur jag blev ”blind-skadad”. Han vill höra historien om och om igen. Och när jag berättat färdigt brukar han säga:
– Men mamma, mig ser du väl?
Och då kramar jag honom och säger:
– Ja, du är den jag ser mest i hela världen.

080523
Thank God it’s Friday. Vilken vecka, och än är det inte slut. På söndag kommer finalen, direktsänt P1 granskar från Kulturhuset. Äntligen får vi höra de berörda debattera om viktiga ämnen som föräldraskap och arbetsmarknadsfrågor.
Ni vet väl att alla är välkomna kl.15. Själv kommer jag att lyssna på sändningen från mitt hotellrum i Göteborg. Jag är inbjuden till två föreläsningar om Välviljans apartheid. Telefonen ringer hela tiden. Det är kul att befinna sig i hetluften, speciellt när det gäller det här ämnet, som har varit så undangömt. Men jag börjar redan oroa mig för tystnaden efteråt.

080522
Jag lyssnar på radio. Inslagen är upprörande och visar en del av verkligheten som sällan kommer fram. Jag har hört kvinnor med funktionsnedsättning berätta om våld och trakasserier. Jag har hört unga berätta om förtidspensionering utan ens en chans att komma ut på arbetsmarknaden. En läkare som forskat i risker med tidig förtidspension berättar att det är farligare att bli förtidspensionär i unga år än att vara storrökare. Han säger också att om det hade handlat om en medicinsk diagnos som ökade risken att dö sju gånger tidigare, skulle det ha blivit ramaskri om vi inte lagt ned pengar och resurser på att försöka rädda liv.
Hur kommer det sig att vad vi än berättar om villkoren för människor med funktionsnedsättning så händer ingenting? Var finns den politiska debatten? Varför vill inte arbetsmarknadsministern ställa upp på debatt i P1-morgon när det handlar om arbetsmarknadsfrågor? Varför tar Nyamko Sabuni inte debatten om mänskliga rättigheter och funktionsnedsättning? Är inte detta en fråga om jämställdhet och integration, precis som i alla andra diskrimineringsgrupper? Vad är problemet?

080521
Jag har varit hos frissan och piffat upp mig. Mina nya solglasögon sitter i håret. Jag har på mig en vit Madonna-kappa. Min son är vårfin och min assistent ser ut som vanligt, hon är hiphoppare. Jag känner att självförtroendet är på topp. Vi går in på ett konditori. Jag frågar expediten vad chokladbollarna kostar och om det är nötter i. Jag är noggrann eftersom min son är allergisk. Plötsligt kastar sig expediten fram, tar mig om axlarna och säger:
- Har du varit blind hela livet, din stackare.
Jag blir arg och irriterad över att en främmande människa tar sig rätten att bedöma mig. Varför står jag här och förklarar att jag har ett bra liv när jag bara ska köpa en chokladboll?

080520
Jag var på Dramatiska Institutet häromdagen och spelade in ett reportage om Design för alla. Medan jag balanserade nedför de branta trapporna ringde min mobil. Det var en kvinna som undrade om jag kunde vara med i rysk TV och berätta om mitt jobb med Välviljans apartheid. De vill komma hit och filma mig i två dagar. Alltså, en rysk journalist har hittat mig på nätet och vill ta reda på hur jag lyckats ta mig in i medievärlden. Så ovanligt är det att personer med funktionsnedsättning arbetar som journalister. Kul, tycker jag att Öst hajar vad vi håller på med.

080519
När jag klev in i hissen i morse, stod det en kvinna där med en vagn. Jag frågade henne vilken våning hon skulle av på, jag ville veta om jag skulle gå ur hissen för att släppa fram henne. Precis när jag tryckte på hissknappen, sa hon:
– Vad duktig du är.
Var jag duktig för att jag visste att jag jobbar på sex trappor? Eller för att jag visste var knappen satt?
Det händer något i mig när folk tycker att jag är duktig. Vem fan är duktig när man kliver in i en hiss och trycker på knappen?

Min Historia
När jag var sex år vaknade jag en morgon och såg suddigt på ena ögat. Jag gick in till mamma och pappa och sa att det var något konstigt. Pappa bad mig hålla handen för andra ögat. Han frågade om jag kunde se mammas parfymflaskor på byrån. Det kunde jag inte. Vi tog bussen till Karolinska och jag fick stanna där på barnavdelningen. Det var glasade bås, och jag var väldigt bekymrad över hur jag skulle kunna tvätta mig vid det lilla barnhandfatet eftersom alla kunde se mig i salen. 

Under mina uppväxtår låg jag ofta på sjukhus. Jag blev sjuksköterskornas maskot. Jag lärde mig hur jag skulle underhålla vuxna människor eftersom jag ofta var enda barnet på avdelningen. På nätterna satt jag ensam i dagrummet och tittade på vampyrfilmer. När jag skulle lägga mig i den ödsliga barnsalen tog jag handdukar ur förrådet och la över halsen, så att ingen skulle kunna bita mig. 

Åren gick. Vi sökte hjälp och reste till andra länder. När jag var tio år kom vi till en världsberömd läkare i Barcelona. Där låg fattiga människor, som inte såg någonting, på sina knän och bad när vi gick förbi. Det var en obehaglig upplevelse att vistas inne i det flotta sjukhuset och bli undersökt från topp till tå av olika läkare. En av doktorerna visade bilder på sina söner. Han undrade om mina föräldrar ville gifta bort mig med en av dem. När vi till slut fick träffa den store mästaren Barraquer, visades vi in i ett stort väntrum. Där satt det bilder på Barraquer poserande ihop med tigrar och lejon. Jag förstod att han var en mycket speciell man. Vi visades in i själva undersökningssalen och jag sattes på en stol mitt på golvet. Mina föräldrar, min lillebror och den spanska tolken satt en bit bort i en soffgrupp. Jag förstod inte varför jag måste sitta ensam. Plötsligt började väggen öppna sig långsamt, som en teaterridå. Långt borta såg jag ett ljussken och en vitklädd man komma åkande mot mig på en elektrisk stol som gick i en skena på golvet. Det var mycket otäckt och dramatiskt. Det bestämdes att jag skulle opereras till hösten, och jag grät hela tiden. Det blev aldrig någon operation i Spanien, men 20 stycken i Sverige. 

Efter gymnasiet började jag på Kalle Flygare teaterskola. Jag ville bli skådespelerska. Jag fick jobb på Dramaten, där jag jobbade som regiassistent och statist. Mina ögon krånglade hela tiden, men jag dolde det för omvärlden. Jag såg inte folk på håll, och det blev ofta missförstånd. En gång när vi var på Café Opera och alla skulle ta en nubbe, tog jag glaset med tandpetarna. Det gällde att vara snabb i käften. Jag ansågs som en snobbig, tuff tjej som inte hälsade. 

Efter att ha filmat några småroller hamnade jag nere i Tomelilla. Där spelade Hasse Alfredsson in den kalkonnominerade filmen Vargens tid. Jag låg i en kospilta på en halmhög med trasiga kläder och en kätting runt halsen och gjorde allt för att vara trovärdig som misshandlad psykiskt sjuk zigenarflicka. Efter det fick jag nog av branschen. Det passade inte mig att inte ha något inflytande över vad det var jag skulle göra. Jag ville hellre bli regissören. Jag jobbade i många år med att sätta upp barnteater. Ångesten fanns hela tiden om hur det skulle gå med mina ögon. Men det fanns ju alltid en utväg. Om det västa skulle hända, det som ingen talade om, inte ens läkarna, kunde man ju alltid ta livet av sig. Och det var ju så dramatiskt att så kunde det ju aldrig bli. Någonstans måste det väl finnas någon, typ Gud, som såg till att det värsta inte kunde hända. 

Att hålla denna ångest i schack tog mycket energi och kraft. Jag var oerhört rastlös, kunde inte vara ensam, var ute jämt. Mest på nätterna. Jag bestämde mig för att söka journalisthögskolan. Då var jag 29 år och hade en hel del erfarenheter från olika branscher. I slutet av utbildningen brakade ögonen ihop. Jag gjorde min sista operation och när jag vaknade upp ur narkosen kände jag en sån smärta. Jag förstod att detta kan aldrig gå. När sköterskan två dagar senare tog bort bandaget var det svart på det bästa ögat. Jag hade en pyttesynrest på det andra. Men hela mitt liv var förändrat. Jag hade blivit beroende. Om jag då vetat det jag vet idag, att man kan ha en man, barn och ett arbete, skulle det kanske varit lite lättare. Det värsta var inte att jag inte längre såg. Det var att jag hade förlorat mitt människovärde. Och hela omgivningen signalerade att nu var det slut.  

Idag har jag hittat tillbaka till min identitet. När jag förlorade synen trodde jag att man inte kunde ha ett roligt liv. Jag skulle inte kunna resa, gå på fest och köpa snygga kläder. Jag trodde jag var förvisad till ett utanförskap. Det har varit en hård och tuff väg tillbaka. Jag har fått slåss mot mina egna och andras fördomar och gör det fortfarande. Ofta måste jag förklara att jag faktiskt är helt normal, och att jag fortfarande är intresserad av konst, filmer, teater, böcker och snygga killar. Hela nätterna drömmer jag i bilder. Min son brukar säga: Min mamma kan se solen, månen och mig.
Katarina Hahr
projektledare Välviljans Apartheid/producent Samtal pågår SR

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista