Sädgås (Anser fabalis)

Sädgås (Anser fabalis)

0:56 min

Det är under flyttningen man har störst chans att se sädgäss. Häckningsområdet är myrmarker långt i norr, från norra Sverige till den sibiriska tundran. Under senhösten drar stora flockar i plogformation söderöver och samlas på fält där spillsäd är begärlig färdkost.

Det latinska namnet ”fabalis” kommer av ordet ”faba”, böna. Det härrör från en tid då bönor odlades i större utsträckning än i dag. Flockarna kan uppgå till tiotusentals på vissa favoritplatser, till exempel vid Tåkern. Fåglarna tillbringar natten ute på något vatten som de lämnar gemensamt och under stort kacklande.

Flyttningen går till nordvästra Europa, men en del fåglar kan övervintra i sydligaste delen av vårt land. Från de framdragande gåsflockarna hörs oavbrutet en mängd karaktäristiska läten; Erik Rosenberg talar i Fåglar i Sverige om ”ständig konversation, kacklande, trumpetande och mumlande: ka ka ka kajack kajáck aaa uuu kajack kakahia … Hanar och honor och ungfåglar ha olika stämmor och från en resande vildgåsflock och särskilt sädgäss kommer en vildmarksmusik som gör ett mäktigt intryck.” I mars-april vänder sädgässen norrut, då i mindre formationer.

Sädgåsen är mindre än den numera så vanliga kanadagåsen och är ganska mörkt gråfärgad. Den skiljer sig från andra gåsarter genom sina orangefärgade ben. Boplatsen brukar vara intill en trädstam där marken tidigt blir snöfri. Kullen på 4-6 ungar håller ihop under flyttningen och parets ”äktenskap” är livslångt.

(Anser fabalis)

Relaterat

Ljudklippet är från avsnittet
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".